Det är få saker som slår att få en riktigt underhållande skräckis där pusselbitarna tillsamman bildar en mosaik som är mycket vackrare än beståndsdelarna kanske antyder. En tydlig premiss, en bra scream queen, genuina överraskningar och en gnutta självinsikt räcker ofta väldigt långt - precis som i Ready or Not. Av diffusa anledningar har vi fått vänta orimligt länge på fortsättningen, men efter sju år har skräckduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett nu bjudit in till premiär.
Deras nya berättelse tar vid direkt där föregångaren slutade, och låter oss träffa en söndertrasad Grace Le Domas (eller ska vi kalla henne MacCaullay igen?) som kommer stapplandes ut ur den brinnande byggnaden där det lekts kurragömma i föregångaren. Hur förklarar man allt det som hänt för polis och familj? Det får vi redan tidigt ta del av, när Grace syster Faith MacCaullay dyker upp. Deras historia är tydligt kantad av svek och bråk, men de hinner inte avhandla sina problem innan de snabbt finner sig inblandade i en ny omgång lekar.
För att förklara hur detta kan fortsätta efter att Grace så tydligt vann i den första filmen, har ett mindre universum byggts upp kring storyn denna gång. Nu pågår något mycket större istället, vilket betyder att en ny färgglad skara satanister dyker upp för att ta Grace av daga i jaken på makt.
Den här gången har ett mycket större universum etablerats kring Ready or Not, som därmed tappar lite charm.
Jag är mycket osäker på om Ready or Not 2: Here I Come verkligen vinner på att den ändå ganska strama och återhållsamma storyn plötsligt är en del av något världsomspännande, men lyckligtvis är det ingen som påverkar i någon större omfattning. Det här är istället Samara Weavings film, hon är om möjligt ännu bättre som Grace, och får dessutom hjälp av suveräna motspelare, där framför allt Elijah Wood och Sarah Michelle Gellar förtjänar att lyftas fram i roller som känns skräddarsydda för dem.
Det dröjer inte många minuter innan det börjar dö folk på riktigt våldsamma sätt, och Grace har även med sin ofrivilliga syster i kampen. De båda munhuggs konstant på ett oväntat rått och hatiskt sätt, vilket piggar upp, även om det i vissa scener blir lite "buddy cop"-känsla eftersom de dessutom fått väldigt olika personlighet.
Det är full fart hela vägen igenom storyn, och du kommer få valuta för biobiljetten.
Därefter rullar det på i ett raskt tempo, det bjuds på lika mycket skratt som skrämsel, och mängden färgstarka fiender gör att det hela tiden känns varierat. Ska jag peka ut någon svaghet så är det dock lite för ofta som Grace och Faith undkommer tack vare osannolik tur eller osannolik klumpighet, och deus ex machina-grejen har aldrig varit något jag tycker särskilt mycket om.
Men filmen underhåller lyckligtvis hela vägen in i mål och i slutändan är detta en bra skräckis, som jag dock hade uppskattat ännu mer om jag inte visste att det fanns en föregångare som var ändå lite vassare. Jag förmodar att detta inte kommer bli den sista filmen i serien, och att jag ändå känner att jag gärna ser en trea känns som ett kvitto på att det är en film skräckfilmsfansen bör ge chansen.
