Jag gick in i Gore Verbinskis senaste film helt utan förväntningar och utan att ha sett en trailer. Allt jag sett var omslagsbilden på Sam Rockwell som genast för tankarna till Terry Gilliams quirky filmer.
Gore var ju väldigt aktiv under början av 2000-talet. Han regisserade ren, i min åsikt, väldigt lyckade remaken av The Ring som fullständigt skrämde skiten ur mig på bio. Sedan gick han vidare till en väldigt, väldigt känd franchise där Johnny Depp raglade runt som den konstant fulla piraten som alltid undrar varför romen är slut. Jag behöver inte skriva ut titeln, eller hur? Han har också gett oss Nic Cage-komedin Weather Man, sömnpillret A Cure For Wellness och The Lone Ranger (som floppade, men faktiskt var rätt underhållande).
Vi drar handlingen snabbt, saxat från baksidestexten: En man från framtiden stormar in på en diner i Los Angeles för att rekrytera ovetande gäster till ett desperat uppdrag mot en ond AI. Med hot och list förenar han en udda skara som kastas in i ett kaotiskt lopp, där zombier och robotar lurar bakom varje hörn i en kamp för mänsklighetens överlevnad.
Det är svårt att inte dra paralleller till Oscarvinnaren Everything Everywhere All At Once. Nej, vi slängs inte mellan en massa olika universum på samma sätt här, men det är nog en blandning av det rent estetiska, det höga tempot och oförutsägbarheten.
Och svagheterna. För, och det här är väl kanske som att svära i kyrkan: Jag är inte jätteförtjust i Everywhere ... Jag älskar det faktum att en så otippad film gjorde storskräll på Oscarsgalan. Jag älskar skådisarna, det vågade, estetiken och mycket av humorn. Men den var för rörig för mig. Det hände för mycket. Hela tiden. Precis som titeln anspelar. Det kändes som en film skapad av en unge med grava koncentrationssvårigheter som bara ville slänga nya saker i ansiktet på en.
Och lite på samma sätt upplever jag Good Luck, Have Fun, Don't Die. Vi slängs in i det direkt. Jag älskar Sam Rockwell, har alltid gjort. Ändå är jag till en början skeptisk. Inledningen gör ingenting för mig. Men sedan kommer filmen igång. Det finns ett antal riktigt härliga scener. Vi bjuds på en hel del mörk humor. Det här med att snudd på skämta om skolskjutningar känns som lite hit and miss. Jag förstår poängen, det är surrealistiskt, men det skaver. Kanske för att man har skjutningen i Örebro så pass färsk i minnet.
Jag uppskattar främst scenerna mellan Zazie Beetz och Michael Peña, som är väldigt fina. Det finns också ett djupare, allvarligt tema i filmen som jag tycker är viktigt att ta upp: Hur vi använder artificiell intelligens och vad den gör. Okej. Jag är ingen domedagsprofet som ser inledningen till Terminator 2: Judgment Day framför mig, men ändå. Vi använder det till allt, överallt, trots att det finns så mycket osäkerheter kring AI.
Jag gillar temat. Det funkar. Det känns inte forcerat även om jag kan tycka att filmer om rogue AI börjar kännas - lite - urvattnat. Men. Några upplyftande, spännande och underfundiga scener, snygg estetik och duktiga skådisar väger tyvärr inte upp det för min del. Det är fortfarande alldeles för spretigt, vilket gör att jag inte riktigt bryr mig om vad som händer. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om karaktärerna.
Den här filmen hade mått bra av att kapas ned en kvart och ett par manglingar till i manusarbetet. Det finns något riktigt bra här, mitt i röran av snabba klipp och oväntade händelser. Och vet ni vad? Jag hade gärna sett lite mer mobil-zombies på film.