Vi kan väl börja med att konstatera det uppenbara direkt: Nej. Det här är inget actionäventyr à la Mumien från 1999 (som för övrigt är en av mina absolut finaste bioupplevelser som liten grabb. Jävlar, så jag älskade den). Det här är, som titeln berättar, Lee Cronin's mumie. Men såklart känns saker igen från franchisen. Mumier (duh!), skarabéer, sarkofager, svart vätska som sprutar mellan munnar och diverse äckel. Men där någonstans tar likheterna slut.
Filmen i korthet: "Den unga dottern till en tv-journalist blir kidnappad. Åtta år senare blir den sönderslitna familjen chockad när hon återförs till dem, då vad som borde vara en glädjefull återförening förvandlas till en levande mardröm." Det finns mycket att gilla här. Det är stämningsfullt och snyggt. Prologen är obehaglig och fin. En detalj jag verkligen gillar är att man låter karaktärerna prata sina egna språk istället för att amerikanisera. Vi befinner oss i Egypten och karaktärerna pratar därför ... Precis.
En av filmens svagheter måste sägas vara skådespeleriet. Calamawy som den egyptiska snuten Dalia är suverän. Natalie Grace som Katie likaså. Hon är helt outstanding. I kombination med fantastisk makeup. Men de övriga lämnar en del att önska. Främst Jack Reynor som spelar farsan i dramat. Jag ska inte säga att det är rent ut sagt dåligt, men ibland tenderar skådisprestationerna att kännas lite i Days of our Lives-nivå. Som Vikings-veteranen Travis Fimmel (tack och lov inte med här) som lärt sig precis ett ansiktsuttryck oavsett om han är nervös, förbannad, glad eller kåt.
Hur som. Vi börjar i Egypten, där familjen bor tillfälligt på grund av pappans jobb som tevereporter. Mamman är gravid. Dottern blir groomad och försvinner. Åtta år senare befinner vi oss i New Mexico. Familjen försöker klara sig efter traumat med dottern som inte hittades. Dottern Maud är lika gammal som Katie var när hon försvann och helt plötsligt kommer samtalet: Katie har hittats. Hon lever. Men hon är inte sig själv. Milt uttryckt.
The Mummy är en snygg film. Make-up-jobbet är oklanderligt. Det kallas body horror av en god orsak. Innan det blir riktigt äckligt bjuds vi dock på krypande obehag. Det är snyggt uppbyggt. Vi vet att det kommer gå åt helvete, men inte när eller precis hur. Det finns många riktigt effektiva scener. Men också en hel del logiska luckor som stör lite. Allt hålls i hemlighet. Man får ingen hjälp av traumapsykologer, man kontaktar ingen utifrån när dottern beter sig ... märkligt. Jag köper det som skräckfilmskoncept, det är effektivt, men logiken stör ändå.
The Mummy har påståtts vara väldigt läskig. Och jag läste en recension där någon skrev att det kommer dröja länge innan han äter "deviled eggs" igen. Ja. The Mummy är, som tidigare sagt, väldigt snygg. Den är äcklig - även om jag är så pass avtrubbad att jag inte alls reagerar eller tycker att något sticker ut, ens när skinnet råkar lossna från benet. Läskig? Den är obehaglig, och visst kryper den lite under skinnet, men nej. Jag tycker inte att obehaget blir överdrivet påtagligt. Kanske också det ett tecken på att jag är avtrubbad.
Oavsett är det en spännande, nervig och trevlig film vi får. "Mean spirited" har amerikanska kritiker kallat den och jag förstår. Och håller med. Och samtidigt fullständigt älskar jag att Hollywood vågar satsa på den här typen av film fullt ut. Det är hoppfullt. Den är ganska lång. 135 minuter ungefär. Men speltiden rinner förbi snabbt. Jag tycker aldrig att den känns för lång eller tappar tempo. När vi gått på lite för många "closed house"-klyschor får vi ett litet avbrott med utredningen i Egypten som är snygg. Inte en tråkig sekund, ingen bortspilld speltid.
Det ger mersmak. Jag vill ha mer Cronin. Och, inte helt off topic: Jag ser fram emot att se Fraser och Weisz återvända till den spännande, fåniga Mummy-franchisen. Mer än jag trodde. Lee Cronin visar att han är en skräckfilmsregissör att räkna med. The Mummy är finfin, trots skavanker.