Miniserien Adolescence slog ned som en bomb härom året och kammade hem ett antal priser. En riktigt stark, mörk och högaktuell skildring av trasiga unga psyken och en familj som splittras i realtid. Producenten Philip Barantini (som även regisserade serien) står bakom brittiska fängelsedramat Wasteman. Jag älskar filmer och serier som utspelar sig i fängelser - bland favoriterna finns såklart The Green Mile och suveräna HBO-serien Oz, som jag nog fortfarande räknar som en av mina absoluta favoritserier. Lite oklart hur den håller i dagsläget dock, ska villigt erkänna att jag inte sett om den sedan jag drog igenom alla säsongerna för tjugo år sedan.
Kort om Wasteman:
Följer den villkorligt frigivne Taylor vars hopp om en ny start äventyras av cellkamraten Dees ankomst. När Dee tar Taylor under sina vingar sätter ett brutalt angrepp deras band på prov och tvingar Taylor att välja mellan att skydda Dee och sina egna chanser till frigivning.
För ett par månader sedan läste jag en recension, eller ett utdrag ur en recension, där en kritiker kallade Wasteman för "den absolut bästa fängelseskildringen sedan Shawshank Redemption". Det kanske inte var de exakta orden, men det sammanfattar budskapet. Sådana uttalanden gör mig sällan mer pepp utan snarare precis tvärtom. Lite som när remaken av Blair Witch som kom 2016 kallades fantastisk och sjukt läskig och det som släpptes inte ens tåldes att jämföras med lättmjölk.
Åter till Wasteman. För regi står debutanten Cal McMau. I rollerna ser vi bland annat Tom Blyth (The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes) och David Jonsson (The Long Walk, Alien: Romulus). Det är en skitig, mörk och rå film. Precis som man förväntar sig. Det är välspelat och snyggt, men trots kort speltid tar det faktiskt ett tag innan jag verkligen dras in i världen. Jag har lite svårt att sätta fingret på precis varför, men det är något som skaver lite i intrigbygget. Man slängs in rätt i smeten och jag upplever inte att man får tillräcklig kontext, åtminstone inte en början. Det tar ett tag innan den rätta känslan infinner sig samtidigt som jag förstår taktiken med att pressa oss rakt in i den gråa vardagen i fängelset.
En suverän David Jonsson i huvudrollen.
Den tar sig, byggs upp, och jag är beredd att förlåta mycket när det är så pass välgjort, men det är först efter halvtid som jag verkligen dras in och känner att jag blir emotionellt investerad. Det blir bitvis riktigt nervigt och ångestfyllt och man känner med Taylor när det verkligen känns som att allt håller på att falla honom ur händerna. Wasteman är i grund och botten en riktigt bra film. Ingredienserna finns. En annan sak som stör är att jag upplever att de våldsamma scenerna är väldigt jobbigt klippta.
Kanske förtjänar den att ses igen vid senare tillfälle. Nya ögon, ni vet? Jag har trots allt flera exempel på filmer jag inte alls tyckt jättemycket om vid första mötet, för att sedan tokälska när jag väl sett om. Jag gillar Wastman, kanske mest tack vare David Jonssons suveräna skådespeleri, men den var inte riktigt som förväntat och kanske är jag lite hård - men jag hade hoppats på att känna - Vad? Lite mer, helt enkelt.