Okej. Vi börjar med lite bakgrund. Först och främst: Jag har, tro det eller ej, i princip noll relation till Scary Movie som franchise. Jag har aldrig, inte ens när jag var pubertal tonåring och den första filmen hade premiär, tyckt att de verkat roliga. Men jag såg Ghettoblaster (eller Don't Be a Menace to South Central While Drinking Your Juice in the Hood som origintaltiteln lyder) när jag var tio eller elva. Där fanns scener som var roliga, trots att jag vid den åldern inte hade sett ens hälften av filmerna den parodierade. Hur som helst, med det sagt var mina förväntningar på nya Scary Movie redan initialt låga, men, för det finns alltid ett men, jag kände ändå en liten mikroskopisk förhoppning. I min naiva hjärna fanns en tanke om att man väl ändå inte gräver upp och rebootar en franchise 26 år efter att den första filmen hade premiär, om man inte faktiskt har en bra idé? Eller lärt sig något längs vägen? Jag tänkte skriva något om mognat, men väljer att avstå.
Anyhow. Handlingen, för den som bryr sig:
26 år efter att ha sprungit ifrån Ghostface är original-fyran måltavla för mördaren igen och ingen skräckfilms-serie går säker. Marlon Wayans ("Shorty"), Shawn Wayans ("Ray"), Anna Faris ("Cindy") och Regina Hall ("Brenda") återförenas tillsammans med återvändande favoriter och nya ansikten, för att hugga sig igenom reboots, nyinspelningar, reboots på nyinspelningar, prequels, sequels, spin-offs, arthouse-horror, ursprungshistorier, allting som anses vara ikoniskt, och vartenda "sista kapitel" som verkligen inte är det sista.
Ingenting är heligt. Inget berättargrepp går säkert. Alla gränser korsas. Bröderna Wayans är tillbaka för att cancellera cancel-kulturen.
Ghostface åker tunnelbana
Vi stoppar där. Ingenting är heligt. Alla gränser korsas. Really? Ganska få, för att vara ärlig.
Det känns faktiskt inte ens som att man försöker. Visst. Det finns en karaktär som spelar på könsdysfori och transfobi. Det hade gått att göra både provocerande och roligt. Dessvärre besitter manusförfattarna inte den finess eller humoristiska nerv som krävs. Detsamma gäller dessvärre resten av filmen och alla försök till humor. Det staplas skämt om rasfördomar och precis samma sak där: Det hade kunnat bli både effektivt och roligt men slösas bort helt och hållet.
Låter jag som världens torraste, mest humorbefriade jävel när jag skriver den här recensionen? Ja. Jag gillar komedi, men är kräsen. Jag gillar tanken på parodier även om det finns få som verkligen klarar sig hela vägen. Jag drar på smilbanden vid två tillfällen under hela filmen. Första gången är i inledningen. Teyana Taylor (i rollen som sig själv) attackeras av Ghostface på en bakgata i New York. Hon släpper ur sig ett lockrop och gatan kryllar av gangsters som kommer springande, hoppar ur bilar, sänks ned i rep från helikopter - och sist dyker en försenad snubbe upp på elscooter. Där drog jag faktiskt på smilbanden.
Det ballar ur, men inte på ett kul sätt
Jag förväntar mig ingen komisk briljans. Tvärtom. Jag förväntar mig faktiskt pubertal humor som anspelar på rasism, sex och avföring. Det går. Inte minst när man har ett stort antal härliga skräckfilmer att parodiera, som Get Out, Sinners, M3GAN och Terrifier för att nämna några. Att samla ett helt team av människor bestående av manusförfattare, regissörer, producenter och skådespelare och lyckas skapa en komedi på nittio minuter som knappt ens leder till ett skratt är fascinerande i sig. Lägg sedan till att mycket av humorn ligger i att skådespelarna grimaserar eller gör fåniga röster. Det finns ett fåtal skådisar som kan göra humor på sådant. Marlon Wayans och kompani tillhör dem inte.
Jag älskar film, men är kräsen. Däremot älskar jag guilty pleasure. Fåniga filmer. Filer som är så dåliga att de blir bra. Det är någonstans där jag hade velat att Scary Movie skulle hamna, för grundpremissen är så enkel. Den går att göra något jävligt roligt av. Jag ser det. Du ser det. Det är barnsligt, men på fel sätt. Högljutt, men mer genant än något annat. Man skäms nästan å de medverkandes vägnar och vill nästan samla in pengar till spadar för att hjälpa dem begrava respektive karriärer. Så dåligt, tänker du? Ja. Så dåligt är det. Vad vi får är en komedi som faktiskt inte är rolig någonstans.
Men vet ni vad? Jag har två positiva saker att säga om Scary Movie. Det första är att den tar slut. Det andra är att man anammar kritikernas sågningar på uppdaterade omslag. Det är sorgligt nog ändlöst mycket roligare än innehållet i sig. Snälla. Lägg tiden på att se något annat som faktiskt är roligt. Typ Team America: World Police eller, i ämnet filmer som är så dåliga att de blir bra: Tommy Wiseaus magiska magplask The Room.