Idag släpps den digitalt - We bury the dead. En annorlunda dystopi som flugit lite under radarn. Men vet ni vad? Den förtjänar faktiskt uppmärksamhet. Varför? Det ska jag berätta, men vi börjar med handlingen:
Efter en militär katastrof som lämnar Tasmanien fyllt av delvis återupplivade lik överger en volontär, som letar efter sin försvunne make, uppdraget med att samla in och begrava de döda och reser söderut genom isolerade samhällen. Jakten på maken blir det betydligt farligare och mer komplicerad än hon trott, men Ava får en följeslagare i volontären Clay.
We Bury the Dead är skriven och regisserad av Zak Hilditch, som gett oss bland annat Stephen King-filmatiseringen 1922 med Thomas Jane och Molly Parker. I rollerna ser vi Daisy Ridley (Star Wars, The Marsh King's Daughter), Brenton Thwaites (Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge) och Mark Coles Smith (WWII-hajskräckisen Beast of War). Skådisprestationerna är stabila och leder varken till några Oscars eller Razzies.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Det fanns en tid då jag älskade dystopier, både i form av zombiesplatter och visioner med mer hjärna (pun intended). Det har ju gått lite inflation i genren och allt för ofta dyker det upp generiska filmer som inte gör något för att sticka ut. Och så händer det också att man, efter sjutton års väntan, får en till uppföljare till den personliga favoriten 28 Days Later som visar sig vara allt annat än bra. Jag skulle kunna skriva en halv roman om allt som inte fungerade i 28 Years Later men här får det bara bli en kort passus. Bone Temple var snäppet bättre, men inte direkt bra. Nog om det. Åter till We Bury the Dead.
Lite Days Gone-vibbar över den här bilden?
Jag var lite skeptisk när jag såg det låga betyget på imdb.com, men tyckte att det fanns nog i berättelsen, trailern och bilderna som tydde på att kanske fanns något värt att lägga tiden på. Och vet ni vad? Jag är väldigt glad att jag gav den en chans för den här filmen greppar tag i mig. Den har ingen gigantbudget, men den använder sina pengar väl. Inledningen är effektiv och snygg och sätter stämningen rätt bra. De annorlunda elementen presenteras redan här. Det ska sägas: Det är en slags zombiefilm, men inte av det bloddrypande slaget. Visst förekommer våld, men det är inte filmens fokus. Däremot bjuder den på några stunder av sköna rysningar. Det finns något djupt obehagligt över de återuppstådda, åtminstone de första gångerna vi ser dem. Jag tycker att man lyckas väldigt bra med små, enkla medel här och scenen där volontärerna går från hus till hus för att samla in döda är både spännande och sorglig.
Marcus innan dagens första kopp java
Det finns en del scener med hög puls men jag gillar också att det finns en vacker och dyster lyster över filmen. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket mer om intrigen, men är det en fullpoängare som recenseras? Nej, det är det inte. Det finns ett par scener, fram för allt en avstickare med Mark Coles Smiths karaktär som bitvis känns lite out of place och antingen borde tänkts om eller skrivits ned. Det blir ett aningen för stort fokusskifte och bjuder inte på det obehag jag tror det var menat att göra. Hade man ändrat om den och några andra saker som skaver och fått in en aning mer puls och ännu mer obehag så hade det här kunnat bli en riktig underdogfavorit hos mig. Nu är det i stället en rätt snygg, habil och intressant dystopi som för det mesta fungerar och som jag återigen tycker förtjänar en större publik. Låt inte medelmåttiga betyg och recensioner stå i vägen - ge den tasmanska undergången i We Bury the Dead en chans!