Undertone är en film du kanske inte hört talas om. Varsågod alla skräckälskare säger jag då, för här kommer en minimalistisk film som faktiskt levererar med väldigt små medel. Handling:
Evy är en av programledarna för en skräckpodcast. Hon flyttar in hos sin döende mor för att ta hand om henne. Podcasten får ett mail med tio ljudinspelningar av ett par som upplever paranormala ljud. Evy inser att kvinnans historia är en spegel av hennes egen - och för varje ny inspelning repas hennes förnuft, och drar henne mot ett öde hon inte kan undkomma.
Hello darkness, my old friend
Vi börjar med de nödvändiga detaljerna. Det här är ytterligare en satsning från A24, ni vet det där produktionsbolaget som faktiskt ofta lyckas leverera intressant skit. Undertone är skriven och regisserad av långfilmsdebutanten Ian Tuason. I huvudrollen ser vi Nina Kiri som bland annat varit med i ett antal avsnitt av The Handmaid's Tale. Hennes poddkollega, som vi aldrig får träffa eftersom de spelar in på distans, röstas av Adam DiMarco från The White Lotus. Mamman spelas av Michèle Duquet som är med i Virgin Suicides. En döende mamma utan repliker, en poddkollega vi bara stiftar bekantskap med digitalt. Undertone är en film som vilar tungt på Nina Kiris axlar. Lägg där till att filmen nästan bara utspelar sig nere i vardagsrummet (eller matrummet) där Evy spelar in podden och uppe i mammans sovrum.
Det är en bedrift i sig att göra en skräckfilm med såhär pass små medel. Nina Kiri är tack och lov en väldigt duktig skådespelare. Med mindre mimik och känslouttryck hade det här fallit platt. Detsamma gäller plotten och upplägget. Det är verkligen en chansning med risk för hit-and-miss. Merparten av skräcken vilar i en kombination av att se Evy uppskrämd, att höra de mystiska ljudfilerna som blir mer och mer obehagliga för varje klipp som lyssnas igenom. Och förlåt, jag glömde två av filmens viktiga huvudpersoner:
Kameran och ljussättningen. För det läskiga ligger i kameravinklarna och mörkret. När kameran rör sig långsamt bakom Evy, placerad i dörrposten till rummet, för att panorera vidare till hallkorridoren där vi förväntar oss att se något. Och lampan på andra våningen som flimrar till.
Vem där?
Nittio minuter med skuggor, flimrande lampor och en podtjej som ser skraj ut, hur kul låter det? Jag inser att det här kanske låter som en negativ recension. I fel händer hade det här kunnat bli en riktigt förutsägbar jävla snoozefest. Så är alltså inte fallet. Tvärtom. Ni som läst ett par av mina recensioner vet att jag älskar skräck. Dessvärre dyker det sällan upp genrefilmer som imponerar - och nu skäms jag lite över att jag ännu inte hunnit se hajpade Obsession än. Jag blir ofta besviken och är extremt less på när det levereras skräckmoment som till nittio procent lutar sig mot jump scares, vilket tyvärr är mer regel än undantag. Undertone är inte av den typen.
Här handlar allt om stämning, krypande obehag och, som titeln antyder, undertoner av något. Varenda gång kameran panorerar förväntar jag mig en sådan där urvattnad jump scare. I stället görs det för att ta in miljön och känslan av att Evy betraktas av något som inte vill väl. Och det fungerar. Jag skriver det igen och ursäktar mitt tjat, men det här är en film som lätt hade kunnat falla platt. Kanske krävs det att man är i rätt mode när man ser den. Se till att det är riktigt mörkt. För extra känsla, se den ensam. Jag satt i en nedsläckt lägenhet och kastade hela tiden blickar mot en mörk hall. Den här natten bjöd min egen bostad på en jump scare som nästan ledde till nedkrämade boxershorts när diskmaskinsluckan ploppade till och åkte upp mitt i en intensiv scen.
Dö, diskmaskinsjävel!
Jag är inte lättskrämd och därför känns det lite extra roligt att kunna skriva att Undertone är den första filmen jag sett på väldigt länge som verkligen känts genuint obehaglig. Jag blir nästan lite nostalgisk, för det fick mig att minnas ungdomen när jag satt hopkurad i soffan och började beta av de där skräckfilmerna jag länge drömt om att få se. En tid då jag inte var riktigt lika avtrubbad som idag. Jag kan faktiskt inte minnas när jag senast såg en film som bjöd på den här typen av krypande obehag och på allvar fick mig att hålla i en av soffkuddarna, redo att slita upp den för att blockera synfältet. Det är ett fint betyg i sig. Så är du sugen på att få rysa lite i soffan i sommar? Varsågod. Undertone är filmen.