Jag älskar hajfilmer, även om få av dem är bra. Jag är ständigt på jakt efter nästa och blir lite glad i själen när jag läser om en ny, lite på samma sätt som jag önskar att dinoaction var vanligare. Och ja, jag vet att David Robert Mitchells The End of Oak Street med Anne Hathaway och Ewan McGregor kommer i augusti. Och den ser riktigt bra ut. Men sorry, nu var det hajar vi skulle snacka om. Det har kommit några hajfilmer sedan streaming tog över. Jag recenserade Thrash så sent som i april och den höll ju faktiskt till viss del.
Men nu till grejen. Renny Harlin. Finlands genom tiderna största regiexport med Cliffhanger, Long Kiss Goodnight och en jäkla massa annat på repertoaren. Och Deep Blue Sea. Jag var tretton när jag såg den för första gången. Och jag var frälst. Den var snygg (för sin tid), våldsam och våldsamt underhållande. Jag blev illa till mods när Stellan blev enarmad bandit, jag blev chockad när Samuel L Jacksons hjältetal avbröts. Den här hajfilmen bjöd på allt. Till och med hajar som simmade baklänges. Och den klassiska LL Cool J-onelinern "You ate my bird". Och vet ni vad? Den är skitfånig. Överdriven på alla sätt. Men den funkar ändå. Än idag. Deep Blue Sea är min favvohajterror direkt efter Jaws, så när jag läste att Renny Harlin simmat med hajar igen blev jag såklart överlycklig. Men. Håller den?
Vi börjar med handlingen:
En grupp internationella passagerare på väg från Los Angeles till Shanghai tvingas nödlanda i hajinfesterade vatten. Nu måste de samarbeta i hopp om att överleva den rasande hajflocken som lockas till vraket.
Renny får alltså för sig att bjuda på flygkrasch och hajmat. Det låter som ett fantastiskt koncept. Trailern lovar underhållning och förhoppningarna på en slags spirituell Deep Blue Sea-uppföljare fanns alltså. Vi möter några välkända ansikten. I huvudrollen har vi det breda käkpartiet Aaron Eckhart. Jag älskade honom i rollen som Harvey Dent i The Dark Knight. Han är egentligen en ganska stel skådis, så även här, men han har något. Den lösgjorda, partyglada klyschan till kapten på det olycksdrabbade flyget spelas av ikonen Ben Kingsley, som intressant nog alltid pendlat mellan tungt drama, Oscarsdoftande prestationer, roliga roller och rena kalkonfilmer. Jag har ofta undrat hur han väljer sina roller och kommit fram till att han måste leka lite med det på samma sätt som jag hanterar vissa situationer: Det här kanske inte blir så bra, men det låter kul. Vi kör. Sedan har vi även Angus Sampson, som jag fick upp ögonen för på allvar i säsong två av Fargo (också minnesvärd som spökjägare i Insidious).
Men faktum är att valet av skådespelare egentligen inte spelar någon större roll, för det här är inte en film som kräver Oscarvärdiga prestationer. Men nu är ni såklart nyfikna på att höra hur Deep Water håller. Det har ändå gått tjugosju år sedan Harlin släppte loss de där smarta hajarna i Deep Blue Sea. Jag gillar den inledande halvtimmen. Den bygger upp stämningen på ett helt okej sätt även om inget sticker ut. Vi introduceras för papperstunna karaktärer och miljöer, vi vet att saker kommer gå åt helvete. Själva flygkraschen tycker jag är rätt snyggt iscensatt. Utan att veta hur personalen egentligen kommunicerar sinsemellan eller med flygledning så känns det någonstans realistiskt och man får en liten klump i magen när de inser att en kraschlandning i havet är den enda utvägen.
Deep Blue Sea it ain't
Precis som jag alltid gillat haj- och monsterfilmer så har jag även en förkärlek för filmer som utspelat sig på flygplan - oavsett om de befinner sig i luften under hela speltiden eller kraschar efter en halvtimme. Passagerare 57, Idis Elba-serien Hijack, Die Hard 2, Alive. Listan kan göras extremt lång.
Men, för den som hoppas på stor underhållning så har jag dåliga nyheter: Det är tyvärr väldigt lite i Deep Water som funkar. Den är inte särskilt snyggt gjord, man bryr sig inte direkt om karaktärerna, det blir aldrig vare sig direkt spännande eller särskilt underhållande. Nerven infinner sig inte och jag saknar all form av charm som fanns i den spirituella föregångaren. Man har glömt lekfullheten och hotet från hajarna känns ointressant och saknar bett (höhö). Visst finns det ett par scener som funkar hyfsat och jag har absolut inte tråkigt, men jag hade verkligen hoppats på mer. Deep Water är extremt lättglömd och kanske funkar okej en bakissöndag, men inte mycket mer. Däremot blev jag väldigt sugen på att se om Deep Blue Sea.