Du känner honom kanske som Indiana Jones, benhård äventyrare med snärtig piska och cool hatt som medverkat i tre otroligt charmiga äventyrsfilmer från det glada 80-talet. Tråkiga nyheter. Det är inte han du får möta i Indiana Jones och kristalldödskallens rike, det är hans tvillingbrorsa Indiana Jöns, en bedrövligt fånig karikatyr av den roll som varenda kotte på denna jordglob förknippar med Harrison Ford.
Åtminstone är det så det känns under långa stunder när George Lucas och Steven Spielberg väcker liv i sin gamla kultfigur efter 19 år av tystnad med samma smidighet och finess som ett kassaskåp. För det är verkligen inget smärtfritt och respektfullt uppvaknande den stackars hattmannen utsätts för, utan mer av typen desperat och supertramsigt sådant, där manusarbetet hela tiden gränsar till att kännas som en taskig parodi på de tre första filmerna med så många usla skämt om Harrison Fords ålder att man blir alldeles häpen. Är det här verkligen manuset som efter en hel bunt med refuserade alster (som enligt källor var "för dåliga" för att filmas) fick Spielberg, Lucas och Ford att ta Indiana Jones tillbaka till den vita duken? Hur dåliga var då egentligen de andra manusen?
Det är skrämmande att ens tänka i de banorna när man här bjuds på så kräkframkallande scener som den då Shia LaBeouf svingar sig fram i lianer med datoreffekter som ser ut att härstamma från början av 90-talet. Den här historien om en mystisk kristalldödskalle, vars utseende mest påminner om nåt som konstruerats med rikliga mängder aluminiumfolie och piprensare, som tros vara nyckeln till en gyllene stad saknar egentligen allt det som gjorde de tidigare delarna så fascinerande och underhållande i alla sina charmiga överdrifter.
Här blandas det hejvilt i en ohelig allians mellan ryska elakingar med en hopplöst malplacerad Cate Blanchett som skurkledare med svärdfäktning och paranormala ting som specialitet, uselt animerade mördarmyror, utomjordingar (!) och irritationsmomentet Shia LaBeouf som uppkäftig rebell med kletig brylkrämsfrisyr, motorcykel och en oväntad relation till Indiana Jones.
Den enda riktigt förmildrande omständigheten i den här soppan är faktiskt Harrison Ford själv, som trots sin ålder på 66 pannor ser närmast oförskämt pigg ut och levererar en hel del underhållande repliker som gör att filmen faktiskt höjer sig från att vara rätt dålig till att bli rentav sevärt medioker. Synd bara att det hopplösa manuset sätter käppar i hjulet för vad som kunde och borde ha blivit en av de riktigt tunga återkomsterna till äventyrsfilmgenren.
Mannen med piskan och hatten förtjänade bättre än det här. Faktiskt.
DVD:n från Paramount finns i tre utgåvor. En 1-disc, en 2-disc och en 2-discs specialutgåva med en replika av kristallhuvudet som är med i filmen. Den utgåva jag har tittat på är den på 2 skivor men utan kristallhuvud och om den utgåvan kan man bara säga: wow. Ljudmässigt är det en av de häftigaste upplevelserna på länge med så bombastiskt ljud att man blir alldeles lomhörd om du inte passar ljudknappen. Bildmässigt är det överlag riktigt, riktigt bra, men några få problem med mjukhet och skärpan dyker upp under filmens gång. Extramaterialet är rikligt och även om mestadelen av segmenten är av typen "vi klappar varandra på ryggen och berättar hur duktiga vi är", så är det ändå en fascinerande och intressant inblick i skapandeprocessen av filmen.