Och så är vi här igen: En recension av en ny hajfilm. Senast var det Water Park Shark, dessförinnan Renny Harlins Deep Water. Nu är det dags förThe Bay, som alltså inte ska blandas ihop med Barry Levinsons mediokra found footage-skräckis från 2012. Här byter vi överlevare från flygkrasch och panikslagna vattenlandsbesökare mot en tur till ett hajreservat i paradismiljö.
Handling:
De två bästa vännerna Emma och Lani åker till Thailand för ett destinationsbröllop. Där träffar de charmiga Mandal, som bjuder med dem på en båttur till ett tigerhajsreservat som saknar mottagning. Det dröjer inte läge innan katastrofen är ett faktum, båten börjar sjunka och paniken stiger.
Clintans dotter ångrar att hon inte tog med en Magnum. Eller farsan, som hade kunnat skrämma bort hajarna med en tjurig blick.
Ni hör ju. Sjunkande båt, panikslagna människor och ett dussin hajar i vattnet. Premissen är enkel men kul. För manus och regi står Phil Volken, som bland annat ligger bakom Dead Sea och Extortion, filmer jag inte sett.
I huvudrollen som Emma ser vi Francesca Eastwood, Clintans dotter, som tidigare varit med i filmer som M.F.A. och Shyamalans rätt fåniga Old. Av erfarenhet vet jag att hon är en rätt bra skådis även om det kanske inte märks här, men det handlar nog mer om manus och regi än något annat. Vännen Lani spelas av Dani Oliveros och Mandal av Alexander Wraith, som bland annat varit med i några avsnitt av Orange Is The New Black.
Jag drog igång The Bay utan förväntningar. Det kändes utan att ens ha sett trailern, som att man på förhand skulle kunna döma ut filmen som ännu en i den långa raden av mediokra, fåniga försök till spänning med hajar. Och sanningen ligger inte långt därifrån. Det märks tydligt redan i inledningen att eventuella förväntningar eller förhoppningar kan läggas åt sidan. Manuset lämnar en hel del att önska, likaså dialogen. Skådespeleriet är som tidigare nämnt med andra ord som bäst habilt. Inget sticker ut. Eller jo, en sak: Miljöerna. Vi bjuds på en del vackra vyer. Och hajarna är inte skitfula CGI-monster. De är rätt snyggt gjorda, kanske rent av på sina håll inte ens datorgenererat?
Den här Tinder-dejten gick inte riktigt som väntat
Det finns en viss nerv i några av scenerna, men inte så pass att man sitter på nålar. Men visst är det ganska underhållande, trots allt. Åtminstone för det mesta. Men så har vi logiska luckor och karaktärer som agerar så extremt korkat att man rullar ögon. Det hör kanske genren till, men nog hade det varit trevligt att slippa en tankeställare som "varför tar han kanoten ut till den sjunkande båten direkt istället för att ro till husen han sett för att kalla på hjälp?"
Det finns flera såna här detaljer som effektivt drar ned på spänningen. Men låt mig förtydliga: The Bay är i grunden ingen jättespännande film, premissen och utsattheten till trots. Det handlar om utförandet. Man bryr sig inte om karaktärerna, obehaget uteblir och utöver någon enstaka nervig scen så ligger det mest och guppar i vattnet (pun intended).
Jag vill inte kalla The Bay för bortkastad potential, för jag tror inte att någon ger sig in i det här i tro om någon vidare kvalitet. Ändå slutar jag aldrig hoppas på nästa riktigt fina, nerviga och köttiga hajskräckis. Den heter inte The Bay, så mycket kan vi säga. Hårda ord till trots så finns ett visst underhållningsvärde även om det vore en lögn att påstå att det är värt nittio minuter av era liv.