John Carney har betytt en del för mig som film- och musikälskare. Året var 2006 och hans film Once träffade mig rakt i hjärtat. Den enkla men fina berättelsen om den irländska musikern Guy (Glen Hansard) som träffar Girl (Markéta Irglová) bjöd på så mycket känslor, kanske främst i och med musiken. De vann en välförtjänt Oscar för låten Falling Slowly men det var mer än så. I efterhand har jag läst mig till att Glen och Markéta träffats flera år innan när hans band spelade, och att de två inledde en relation efter inspelningen av Once, som varade i ett par år eller så.
Fotnot: Efter succén med filmen bildade de bandet Swell Season. Jag såg dem live på Berns cirka 2011 med Eric Gadd på raden framför. En finfin konsert och väldigt många fina låtar för den som är nyfiken. Men nog med nostalgi. Carney har gjort flera musikfilmer efter Once och nu är han tillbaka med Power Ballad.
Kort om filmen:
Rick lever på gamla drömmar om att slå igenom som artist men försörjer sig som bröllopssångare. På ett bröllop träffar han Danny, en pojkbandsstjärna på nedgång. De knyter an till varandra genom musik under en jamsession sent på natten. När Danny gör Ricks låt till en hit, ger sig Rick ut för att ta tillbaka det erkännande han anser sig förtjäna.
Carney har som sagt snöat in sig rätt mycket på musikfilmer. Jag har inte sett Sånger från Manhattan, Sing Street eller Flora And Son, men Once gjorde som sagt starkt intryck och så även hans drama On the Edge, där Cillian Murphy spelar en självmordsbenägen ung man. Tanken på Paul Rudd i en komedi var i sig inte överdriver tilltalande, det är Carneys meriter som fick mig att se Power Ballad.
Och då går vi vidare till skådespelarsektionen av recensionen och knyter an till det jag skrev om Rudd ovanför. Det fanns en tid då jag tyckte att Paul Rudd var en riktigt charmig skådespelare och många av komedierna var rätt underhållande. Jag gillade även första Ant-Man. Men någonstans längs vägen började jag inse att Rudd i princip spelar exakt samma roll oavsett film. Det är han i och för sig långt ifrån ensam om men jag blev liksom lite mätt. Men till det fina: I Power Ballad hittar han nästan tillbaka till ursprungscharmen. Kanske också för att det inte är en "typisk" Rudd-komedi, han får faktiskt glänsa lite.
Danny Wilson spelas av Jonas Brothers-brorsan Nick Jonas, som bland annat varit med i de nya Jumanji-filmerna och Midway. Han har, inte konstigt, en pojkbandscharm som lyser igenom rutan och man både tycker synd om och vill sparka honom lite på pungen när han stjäl Ricks musik. Andra som sticker ut är snubbarna i Ricks coverband där kompisen Sandy, spelad av Peter McDonald, gör störst avtryck. Marcella Plunkett i rollen som Ricks fru Rachel är också en riktig sköning.
Det finns smarta sätt att försöka få upprättelse - och så finns det mindre genomtänkta
Det finns mycket att tycka om här. Power Ballad bjuder kanske inte på något nytt och den är inte helgjuten, men det den gör - Det gör den bra. Det är ett litet underhållande glädjepiller som inte tar sig själv på för stort allvar men heller inte blir fånig. Men så är det ingen amerikansk komedi, även om Rudd och Jonas spelar huvudrollerna. Carney visar än en gång att det går att kombinera både drama, komedi och musik och scenen där Rick och Danny sitter och jammar, båda fulla och lätt påtända, är både rolig och fin. Jag är, som ni kanske märker, svag för den här typen av film. Den får mig att tänka på Danny Boyles extremt underskattade och finurliga film Yesterday, även om det är två hel olika intriger. Jag uppskattar också dynamiken i Ricks familj. Hur hans tjuriga tonårsdotter långsamt värms upp lite inför farsans musikalitet, den stöttande, bitska och härliga frugan som skämtsamt säger att det är okej om Rick sätter på groupies, bara han berättar om det. Och låten som Danny stjäl är faktiskt riktigt bra, om än inte Once och Falling Slowly-bra.
Så vill du bryta av från ödesmättad odyssé, eller kanske har du tillfälligt blivit mätt på skräck- eller hajfilmer? Ge Power Ballad en chans när den kommer till Sverige, troligen i augusti. Den är värd tiden.