Var ska man börja? Rhys Frake-Waterfield slog igenom på allvar 2023 med Winnie the Pooh: Blood and Honey. På förhand lät det ju otroligt roligt med en blodig skräckfilm där Nalle Puh och Nasse ger sig ut på jakt. Det lät för galet för att missa och premissen för kul för att bli annat än underhållande, men jag tvivlar på att någon väntade sig ett filmiskt mästerverk. Tyvärr var den dålig på precis alla nivåer och inte på ett sånt sätt att den blev rolig. Inte ens det lyckades den med. Kanske till stor del för att budgeten inte räckte till mask och kostym vilket ledde till att huvudkaraktärerna såg ut som Temuversionen av en maskeradfest. Frake-Waterfield har sedan fortsatt att bygga upp sitt egna cinematiska universum med skräckversioner av älskade sagor med mer Winnie the Pooh, Peter Pan, Bambi - och nu Pinocchio. Jag läste dessutom att man håller på med en film kallad Poohniverse: Monsters Assemble. Frake-Waterfields skräcksvar på Avengers?
Intrigen i Pinocchio: Unstrung är enkel:
James besöker sin farfar Geppetto som ger honom en magisk levande trädocka vid namn Pinocchio. När Pinocchio ger sig ut i världen vaknar en skräckinjagande natur till liv.
Driven av en desperat dröm om att bli en riktig pojke inleder Pinocchio en blodig jakt på allt han behöver - hud, hår och kroppsdelar. Uppmuntrad av en ondskefull Jiminy Cricket börjar han att bit för bit skapa sin egen människokropp.
Jag har redan skrivit om Frake-Waterfields skräckuniversum. Han har inte regisserat alla, vissa står han bakom som producent, men här sitter han i registolen och står även för manus. Det första som slår mig är att jäklar vad mycket som hänt sedan avgrundsdåliga Blood and Honey. Den gick ju upp på bio över hela världen och spelade in en del pengar. Hur resterande filmer gått har jag inte läst på om, men baserat på hur Pinocchio: Unstrung ser ut så skulle jag säga att det nog gått rätt bra. Mer om det senare. Manuset är däremot inget att ringa hem om. Intrigen är underhållande och leker med originalberättelsen, tempot och mycket annat känns igen från klassiska åttiotalsslashers. Och det är inte menat som något negativt.
I rollistan hittar vi Richard Brake som farfar Geppetto. Vi har sett honom i ett antal filmer som Doom, Barbarian, Batman Begins, Sisu: Road to Revenge och Cold Storage. Han har ett långt cv och blir, tack vare sitt väldigt karakteristiska utseende, oftast tillskriven en viss typ av roll. Det ska också tilläggas att han är en duktig skådespelare och gör vad han kan med det han får här. I rollen som barnbarnet James ser vi Cameron Bell som varit med i ett par avsnitt av Silo. Han sköter sig också rätt bra. Robert "Freddy Krueger" Englund gör rösten som Cricket. Överlag är skådespeleriet helt okej. Bättre än väntat, kanske.
Jag gick in på det som hastigast längre upp. Jag överraskas av att Pinocchio: Unstrung är oväntat välgjord. Den är snyggt filmad och scenerierna känns inte extremt B. De uppenbart datoranimerade effekterna övertygar kanske inte alltid men håller, även de, oftast en högre standard än väntat. Det som sticker ut mest är allt gore. Det är riktigt snyggt gjort och kärleken till genren kommer verkligen fram. Och mycket gore blir det.
Gänget på Facetime med en mordisk docka? Jodå, det händer.
Manuset i sig lämnar som sagt en del att önska. Dialogen känns ofta som om den skrivits av en hormonstinn tonåring, samtidigt gör det inte jättemycket. Det är rätt befriande att höra ungarna slänga ur sig svordomar. Pinocchio också för den delen. Precis i början klättrar han upp på en pall för att se på när James åker till skolan. Han ramlar av och skriker "Fuck!" och av någon anledning får det mig att skratta. Ja. Jag är omogen. Men det blir också lite enkelspårigt för mycket av dialogen, främst kring kreativa kills, handlar om att Cricket och Pinocchio slänger ur sig saker som "Die, bitch" och dylikt. Det hade kanske kunnat nyanseras en aning mer. Men. Jag ska inte klaga i onödan.
Det finns också en del logiska luckor i berättandet och karaktärerna, främst Pinocchio och Geppetto, har extremt tveksamma personlighetsförvandlingar som inte direkt övertygar.
Det går lite för fort och känns ganska forcerat. Men samma sak här: Jag väntar mig inget mästerverk och därför låter jag mig bara dras med. För återigen. Med Pinocchio: Unstrung vill man leverera en brutal, underhållande slasherversion av den klassiska berättelsen.
Och det är precis det man gör. Scenen där James och hans kompisar snackar med Pinocchio på Facetime tillhör ett av de mer oväntade dragen som är så dumt att det blir roligt.
Det bjuds såklart också på lite omotiverat naket, vilket hör till både Frake-Waterfields pubertala signum och homagen till åttiotalets skräckfilmer. Tempot är högt rakt igenom den här åttio minuter korta mardrömsvisionen och man har aldrig tråkigt. Man garvar ibland och goreeffekterna och kreativiteten i främst alla brutala scener levererar. Slutscenen är också rätt kul och får mig att tänka på en viss replik från Monty Python and the Holy Grail:
"This is supposed to be a happy occasion. Let's not bicker and argue about who killed who!" Jag är faktiskt överraskad av hur pass roligt jag har med Pinocchio: Unstrung. Det hade jag inte väntat mig. Gillar man ultravåld med glimten i ögat så finns det mycket att hämta här.