National Treasure: Book of Secrets, The Wicker Man, World Trade Center, Next, Ghost Rider och... Bangkok Dangerous. Jag tycker nästan (nästan!) synd om karln. Hans manager verkar nästan ogilla honom. Eller så är det hans egna köpstarka produktionsbolag som huserar Hollywoods taskigaste pengaslösare. För på slutet har gamle Cage varit inblandad i några av de absolut sämsta filmerna jag sett.
Nyversionen av härligt rysliga Wicker Man var bedrövlig. Fullständigt horribel, och Cage var så fel i rollen som man överhuvudtaget kunde vara. Ghost Rider förblir den sämsta serietidningsrullen next to Daredevil och Batman & Robin och Next var helt värdelös.
Igår såg vi Bangkok Dangerous. Producerad av Cage, delvis finansierad av Cage och med Cage i huvudrollen som iskalle lönnmördargiganten "Joe". Jag skrattade hela filmen igenom. Den var... värdelös. Och då är jag snäll i mitt utlåtande.
Bangkok Dangerous med Nick Cage är en nyversion av Hongkong-rullen med samma namn från 1999, skriven, producerad och regisserad av tvillingbröderna Pang. Originalet var segt, trist och sentimental i sin egen meningslöshet. Re-make:n med hårfagre peruk-mästaren och alltmer klassiske ruskpricken Cage är... sämre. På alla punkter.
Nick Cage vill vara Jason Bourne. Så gärna. Så desperat. Han vill vara cool, kall och trovärdig agent. Han vill knäcka näsor och skjuta folk utan samvete, och göra det med snabba rörelser och otäck säkerhet. Men han misslyckas. Fatalt.
Jag ogillar verkligen den skådespelare Cage har blivit. Han är seg. Repriserar exakt samma roll i exakt varje film han gör. Pratar långsamt, bjuder på märklig mimik och ett kroppsspråk som är yvigt, ibland på gränsen till efterblivet.
Som lönnmördare är han sämre än någonsin. Pang-brödernas trötta regi där en ihålig manlighet porträtteras genom dåligt koreograferat våld, och Cage är aldrig trovärdig. I originalrullen var mördaren dövstum, men det ville inte Cage. Han ville snacka. Så därför är bruden han träffar nu istället dövstum. Och hennes oskyldiga renhet och kommunikativa primitivitet får Cages karaktär att börja ifrågasätta sitt eget karriärsval. Det blir snabbt löjligt. Löjeväckande töntigt, sliskigt, övertydligt och fånigt.
Jag skrattade, högt. Flera gånger. Så helt utan förtjänster var i och för sig inte Bangkok Dangerous.
Sämst är scenen då den iskalle mäster-lönnmördaren lär sig, av sin dövstumme flickvän, var munnen på en elefant är placerad och efter en extremt förvånad grimas lyckas kasta in en banan i djurets vidöppna trut. Eller förresten. När Cage jagar skraj gangster (i ful motorbåt) med en stulen sportmoped och "hoppar", lite sådär Hollywood-flashigt, cirka 32 cm (i slowmotion) för att sedan såga av skurken armen med en propeller. Den scenen är faktiskt ännu värre.
Eller nej. My bad. När Nicolas Cage bestämmer sig för att hans postbud ska bli hans nye lärjunge och lär honom att försvara sig mot enkniv (framför ett kylskåp) är töntigast på flera år. Tror jag. Eller... slutscenen. Då Cages mördare har en patetisk shoot-out mot en hästsvans-prydd hejduk bakom ett berg av tomma vattenflaskor. Den scenen är värst i hela filmen. Men det finns så många. Det är så svårt att välja en.
Det enda jag inte hatar med den här filmen är fotot, som faktiskt rockade. Bangkoks färgstarka gator blandas med stiligt blåfärgad natt och resultatet är flera scener som fungerar skapligt som ögongodis. Ja. Om inte Nicolas Cage hade stått mitt i bilden, vill säga.
Bangkok Dangerous är årets hittills sämsta och även om det bara gått elva dagar på det nya året tror jag att denna kommer att bli svår att slå.