Sommaren 2007. Transformers hade premiär på biograferna runt om i Sverige, jag var förväntansfull å det grövsta eftersom Michael Bay + fet robotaction med mina barndomshjältar kändes som en underbar kombination och förväntningarna uppfylldes med råge. Jag älskade verkligen Transformers och såg den på bio två gånger på lika många dagar.
Det var en orgie i snygga specialeffekter, massvis med tokaction, galet heta Megan Fox, grym underhållning och inte minst Optimus Prime vars inträde i filmen gav mig såna rysningar att jag för en sekund glömde att jag är en vettig människa och ropade faktiskt ut ett litet "wooooh" i biosalongen. Slutet bäddade dessutom för en uppföljare och förväntningarna skruvades upp i samma sekund som Optimus skickade ut meddelandet till alla kvarvarande Autobots ute i rymden.
Nu är meddelandet utskickat, men jorden långt ifrån säker från elakingarna Decepticons. En mystisk robotonding vid namn The Fallen är ute efter någonting som ligger begravt någonstans på jorden (här försöker jag medvetet beskriva den dåligt för att visa på hur korkad handlingen är) och det är upp till Sam från den första filmen att tillsammans med sina vänner, både mänskliga och dem av plåt, att rädda dagen.
Transformers: Revenge of the Fallen är definitivt inte uppföljaren jag hade hoppats på. Det är årets i särklass största besvikelse för min del och det finns så mycket som är rent uruselt i den att tre fjärdedelar av uselheten vore mer än nog. Man har gjort den betydligt mer lättsam än den första gången och det i sig vore väl knappast hela världen om nu bara skämten hade varit underhållande. Det är dem inte.
När Sams mamma käkar haschkakor på campus och börjar spela Allan samtidigt som hon berättar för folk att Sam inte hade legat med någon tjej förrän väldigt sent i tonåren, så är det inte bara så att man inte skrattar, det gör nästan fysiskt ont i kroppen av skam - skammen över att någon levande individ överhuvudtaget ansåg detta vara en underhållande scen och än värre: existensberättigade den att vara med i filmen. Samma med tvillingrobotarna som snackar ghettostyleeee, den lilla roboten som juckar mot benet på Megan Fox, pappan som fortsätter att gnälla om hur dyrt allting är, hunden Mojo som juckar med familjen Witvickys nya jycke, den gaggiga roboten med käpp (!), John Turturro som tar av sig till kalsipperna än en gång och nördsnubbarna som Sam delar rum med på campus. Inget av dessa "skämt" underhåller det minsta.
Och vad är det med Bay och hans pinsamma sätt att filma scenerna med Megan Fox på? Första gången vi träffar på henne i filmen ligger hon lutad på en motorcykel iklädd shorts som är så korta att det är ett under att hennes lilla hallongrotta inte syns och Bay tar alla möjligheter han får till att visa upp närbilder på Fox kropp. Hennes pumpade läppar, bröst och rumpa får ständigt finna sig i att vara i blickfånget på kameran. Hon är snygg och hennes kropp är gudomlig, det vet vi alla, men att man ska behöva ta till såna här billiga knep för att få upp intresset i filmen - det är tamejfan Glocalnetlågt, om inte ännu lägre.
Tröttsamt är det också.
Men inte lika tröttsamt som att tvingas genomlida slow-motionscener i motljus/solnedgångar (Bay borde pröva någonting nytt snart) Shia LaBeouf som här, en gång för alla, visar att han är den mest ensidiga skådisen i Hollywood just nu. Han kör sin patenterade LaBeouf-insats som han gjort exakt likadan i samtliga filmer han medverkat i där han hela tiden säger sina repliker på samma sätt och hela tiden försöker bjuda på någon sorts charm som han tror sig besitta, men som i ärlighetens namn aldrig någonsin funnits där. Han är en plåga och får inte direkt mycket hjälp av de andra skådespelarna. Fox putar med läpparna, Turturro överspelar sin stirriga agentkaraktär, Duhamel ser bara plågsamt krystad ut i sin soldatroll och nykomlingen Isabel Lucas bjuder på 2000-talets sämsta skådespeleri i rollen som förförande brutta på college. Den enda som faktiskt är bra i den här soppan är Peter Cullen som fortsätter övertyga med sin mäktiga röst som Optimus Prime.
Inte ens actionscenerna är särskilt bra trots att Bay långt ifrån snålar på explosionerna. Här exploderar det mesta och det som inte exploderar skjuts istället sönder med enorma robotkanoner eller militärvapen. Enorma explosioner som känns som något ur en parodifilm där någon driver med Bays sätt att göra film på. I vanliga fall tackar jag inte nej till feta explosioner och massiva actionscener, men här blir det faktiskt närapå larvigt. Bay gör varenda scen (hemma hos Sam, på campus, på militärbaser, ute i skogen, mitt ute i öknen) till en orgie i explosioner och högljudda actionscener. Kul ett tag, men ganska snart tröttnar man på allt smällande och önskar att man hade kunnat göra mer som i ettan - där humorn var en stor anledning till att man faktiskt njöt i så stora drag.
Jag imponeras av en del robotfajter, av specialeffekterna som ser riktigt läckra ut, av den pampiga musiken och av ögongodiset som Megan Fox bjuder på (trots att det känns riktigt lamt att fokusera så mycket på henne från Bays sida), men i övrigt är Transformers: Revenge of the Fallen årets hittills största besvikelse och ljusår ifrån att vara lika underhållande som sin föregångare.
Ut med Bay och LaBeouf till nummer tre och in med District 9-kungen Neill Blomkamp istället. Det kanske räddar den tredje filmen från att bli en lika stor hög av stinkande dynga som den här.