The Towering inferno

Filmen:
70-talet var katastroffilmernas decennium. Det hela började med stjärnspäckade Airport från 1970 där en självmordsbombare hotade med att spränga ett Boeing 707 i luften. Därefter ramlade det på. Ännu fler filmer med flyg-tema och även någon jordbävningsfilm. Poseidon får man inte heller glömma, den om båten som välte. Katastroffilms-eran varade i ganska exakt ett decennium. När parodin Airplane kom 1980 var det liksom inte läge att göra en ny katastroffilm, folk skulle ju bara skratta.

The Towering inferno, eller i svenska ögon mer känd som Skyskrapan brinner kom 1974 då genren var som allra störst och budgetarna var gigantiska. Hollywood-stjärnorna stod i kö för att vara med och det är ingen dålig skådespelarlista Skyskrapan brinner stoltserar med. Eller vad sägs om Steve McQueen, Paul Newman, Faye Dunaway, Fred Astaire, Richard Chamberlain och den gamle godingen O.J Simpson i en mindre roll.

När San Franciscos nya stolthet, 130 våningar höga skyskrapan Glass Tower ska invigas bjuds kändiseliten in. Arkitekten Doug Roberts (Paul Newman) upptäcker dessvärre att någon snålat in på elkabelisolering som gör att en brand startar. Brandchefen Michael O'Hallorhan (Steve McQueen) får nu försöka att utrymma byggnaden. Men det tar tid att övertyga de giriga och motsträviga skyskrape-ägarna.

Skyskrapan brinner är min favorit bland katastroffilmerna. Den har några riktigt nagelbitande actionsekvenser och Paul Newman och Steve McQueen är härliga att se. Regissören John Guillermins förmåga att styra upp spektaklet är imponerande. De flesta actionsekvenser håller än idag och han lyckades även få karaktärerna i alla grupper att vara trovärdiga.

Men filmen har sina brister. Några riktigt löjliga scener, till exempel Paul Newmans sängkammarscen i början. Den föråldrade kvinnosynen är också fascinerande och skulle få dagens feminister att gå bärsärkagång. Sen stör jag mig också på totalkorkade beslut som gör att man vrider sig i soffan av obehag.

Skådespelarinsatserna går det inte att klaga på. Paul Newman och Steve McQueen ser hemma ut i sina roller. Även Faye Dunaway, Fred Astaire, William Holden och Richard Chamberlain gör gedigna insatser. Skyskrapan brinner är en klassiker alla borde se. Inte världens smartaste film men helt klart sevärd.

Bilden:
Bilden i Skyskrapan brinner är med sina 36 år på nacken inte alltför tokig. Den är förhållandevis skarp, levande och har en äkta filmkänsla. Detaljarbetet är skapligt. Alla härliga detaljer i de balla 70-talskläderna och möblerna framhävs. Färgerna är det inte heller något större fel på. De är fylliga och stabila förutom hudtonerna som ser något ofriska ut. Det går inte att komma ifrån att tiden har satt sina spår. Brusnivån är något hög och ljusskiftningar stör emellanåt. Skyskrapan brinner levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
Det område där äldre filmer har svårt att hänga med är ljudet. Skyskrapan brinner är inget undantag och det framtunga Dolby TrueHD-spåret lyckas bara förbättra originaljudet en liten aning. ljudeffekterna är platta och tråkiga. Dialogen saknar också en del detaljer. Basen har inte heller mycket att göra. John Williams musikspår glädjer en aning men någon större ljudupplevelse är inte Skyskrapan brinner.

Extramaterialet:
Skyskrapan brinner bjuder på en hel del extramaterial. Bland annat ett kommentatorsspår med filmhistorikern F.X. Feeney. Tyvärr är den ganska torr och tråkig men bättre än ingenting. Det finns även en hel drös med minidokumentärer, både gamla och nyproducerade. De innehåller intervjuer, scengenomgångar och blandfeaturettes. Om du inte tyckte att 3 timmar film räckte finns det också massor av bortklippta scener. Tyvärr tillför de inget speciellt utan klipptes bort av en anledning.