Five Minutes of Heaven

Filmen:
Liam Neeson skulle kunna spela en av de gula sidorna i en telefonkatalog och ändå göra det bra ifrån sig. Han är en sån där skådespelare som kan höja kvalitén på nästintill vilken film som helst genom att egentligen bara dyka upp. Men inte ens han klarar av att göra Five Minutes of Heaven så bra som den rent logiskt borde vara. Regissören Oliver Hirschbiegel gjorde häromåret hyllade Hitlerfilmen Der Untergang och både Neeson och James Nesbitt som spelar den andra huvudrollen är ju erkänt duktiga skådespelare.

Bäddat för succé alltså, men någonstans längs vägen går det hela käpprätt åt skogarna.

Det är ungefär 10 minuter av himmelriket (resterande minuter = högst medelmåttiga) när filmen inleds med starka tillbakablickar från ett Nordirland i kaos. IRA och UVF bråkar om allt och ingenting. Människor dör. Folk vågar knappt gå utanför sina hus. Mitt i allt detta: en ung version av Liam Neeson, han är en kille med mycket ilska och raseri i kroppen. En svag människa som söker styrka i en grupp med människor som får andra att utföra skituppgifter för att hålla sina egna händer rena. Han får i uppdrag att skjuta ihjäl en 17-årig kille med kopplingar till IRA och tar med glädje emot uppgiften. En chans att vinna respekt och bli till någon som andra kan se upp till.

Men det blir inte riktigt så. Pojken skjuts ihjäl framför ögonen på sin egen lillebror och den unga versionen av Neeson blir sig aldrig lik igen. Ett x antal år passerar och i vuxen ålder ska Neeson träffa på brodern till pojken som sköts ihjäl, i vuxen ålder spelad av James Nesbitt, för att finna någon sorts frid genom att förklara för honom varför han gjorde som han gjorde. Han räknar inte med förlåtelse, men vill att Nesbitts karaktär ska förstå vad som fick honom att agera. Nesbitts karaktär har dock inga andra planer än att döda honom för att hämnas sin bror.

Five Minutes of Heaven har framförallt svårt att bestämma sig för vilken ton man vill sätta på berättelsen. Ena stunden är det gravallvarlig dåtidstolkning av konflikterna mellan IRA och "det andra gänget" som bråkade så mycket i Nordirland under 70-talet, bara för att i andra ögonblick bli onödigt komisk när vi som tittare får höra Nesbitts tankar vars innehåll känns lite som något ur en romantisk komedi - men med inslag av ond bråd död mitt i allt. Mycket svordomar. Mycket hat. Men väldigt lite som verkligen engagerar och intresserar. Hirschbiegel fångar upp tidsepoken på ett förtjänstfullt sätt och Neeson och Nesbitt gör båda klockrena rollinsatser, även om Nesbitt kanske tar i en smula för mycket under ett par partier, men det hjälper föga när filmen är så oerhört långtråkig och händelsefattig.

Vi väntar på den stora konfrontationen mellan huvudpersonerna och hoppas på en bländande avslutning. Vi får mer prat, mer tankar från Nesbitts skalle och en blaskig eftersmak av en avslutning som i en perfekt värld borde ha varit mycket mer än blott såhär. Five Minutes of Heaven är 10 minuter av himlen och 75 minuter av kraftiga gäspningar.

Bilden:
Five Minutes of Heaven på Blu-ray ser inte mycket bättre ut än en vanlig DVD-film. Faktum är att det är väldigt svårt att se någon skillnad överhuvudtaget. Färgerna är matta och livlösa, svärtan närmast bedrövlig med extrema mängder brus, kontrasten högst medioker och någon djupkänsla finns det inte att tala om. Det här är ett typexempel när man gör det bekvämt för sig och inte lägger ner det arbete som krävs för att på allvar etablera BD-formatet som ett stort steg framåt gentemot den nuvarande standarden (DVD) i många hushåll.

Ljudet:
Inte heller här imponerar man, trots ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår. Ljudmixen är burkig och saknar såväl precision som tyngd i scener där vapen avlossas och bilar rivstartar. Musikinslagen är på tok för högt mixade och skär nästan i öronen under några tillfällen. Lugnare scener som när karaktärer sitter ner för att samtala är dock på sin höjd hyfsade med burkiga, men klara dialoger. Som en marginellt bättre DVD-film. Inte mer än så.

Extramaterialet:
Ingenting.