De gröna baskrarna

Filmen:
Att titta på De gröna baskrarna är verkligen som att sätta sig i en tidsmaskin och åka 42 år tillbaka i tiden. Tillbaka till en tid då småtjocka gammelgubbar på fullaste allvar kunde påstås utgöra gräddan av de gröna baskrarna under Vietnamkriget och med lätthet skär halsarna av de "snedögda gulingarna" (deras ord, inte mina) som är ungefär hälften så gamla och mer än trippelt så smidiga rent fysiologiskt som jänkarna.

John Wayne spelar huvudrollen som baskrarnas ledare Mike Kirby, en härdad krigsveteran som får i uppdrag att plocka ut två team av gröna baskrar som ska ut på specialuppdrag till Syd-Vietnam för att upprätta ett läger i fiendeterritorium och sedan kidnappa en Vietcong-general. Flaggor viftas, vietnameser dödas på löpande band och de rasistiska kommentarerna som yppas i ungefär tredje mening är så pass många att den här filmen aldrig skulle ha kunnat släppas idag utan att få en massa människorättsorganisationer på sig.

Det är inte heller någon seriös tolkning av Vietnamkriget där amerikanerna som bekant fick bekänna färg och led stora förluster i ett klimat man inte alls var beredd att strida i, här är det propaganda för hela slanten där de småtjocka gubbarna och några yngre förmågor gör rent hus i vildmarken utan några större bekymmer. USA vinner för att man är störst, bäst och vackrast.

Wayne är lika bedrövlig som alltid och tar i så att han nästan spricker varje gång han öppnar truten för att säga en replik. Hur kommer det sig att den här sopan lyckades bli en superstjärna? Jag blir lika förundrad varje gång man ser honom. Hans medspelare gör inte mycket bättre ifrån sig och ser mest stirriga ut genom hela filmen. Men de behöver å andra sidan inte göra så mycket mer än att kasta ur sig några superpatriotiska repliker/rasistiska haranger då och då.

De gröna baskrarna har verkligen inte åldrats bra, det är inte bara manusets outhärdliga skönmålning av den amerikanska armén som sticker i ögonen, utan också actionscenerna som är så pajiga att man fnissar mer än vad pulsen ökas av spänning. Snabbspolningseffekter och smockor som träffar 3 meter vid sidan av karaktärerna som fajtas är mer regler än undantag under den här föreställningen. Man slipper inte heller propagandan under dessa scener. John Wayne och de andra herrarna vräker ur sig repliker om att de ondskefulla kommunisterna måste dödas. Repliker som nästan överröstar skottlossningarna och som är ytterligare ett plågsamt tydligt bevis på hur tröttsamt/obehagligt propagandamässig den här filmen egentligen är.

Se Örnnästet istället, precis lika gammal, men avsevärt mer underhållande och betydligt mindre patriotismsprudlande.

Bilden:
Med 42 år på nacken förväntar man sig inga stordåd på bildfronten, men De gröna baskrarna ser förvånansvärt bra ut på Blu-ray. Bilden har putsats rejält för att minska smutset som varit så påtagligt i tidigare utgåvor på DVD och VHS, skärpan är häpnadsväckande bra under många av scenerna i dagsljus och färgerna är levande med riktiga toppar i djungelns grönska och de orangegula tonerna i explosioner. Men det är ändå långt ifrån någon perfekt transfer. Scener som utspelas i mörker (ganska stor del av filmen) lider av detaljer som smetas ut rejält och en svärta som känns mer grådaskig än svart. Det förekommer också en hel del brus under filmens gång, trots att man tvättat bort mycket av repor och annat störande som dyker upp i bilden. Främst mot himlen syns polariseringarna. Lite som jättesvärmar med myggor.

Bilden är kodad i VC-1 och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Att snygga till bilden på gamla filmer är en sak, men när det kommer till ljud blir det genast lite knepigare. Det är svårt att få bort den där burkigheten som kommer från gamla Mono-mixen, vilket blir väldigt uppenbart när man kollar De Gröna Baskrarna som levereras med ett Dolby TrueHD Mono-spår där ljudet endast strömmar genom en kanal. Det är ett ljudspår som visserligen är troget den gamla originalmixen, men i dagens hemmabioklimat med stora högtalarriggar och grymma förstärkare är det platt något djävulskt.

Explosioner och skottlossningar låter som att det hela utspelas i ett trångt källarförråd snarare än djungellandskap och stora öppna ytor, medan dialoger förvisso är relativt klara, men helt saknar känsla för avstånd. Karaktärer som pratar med varandra på avstånd hörs precis lika tydligt som karaktärer som står en meter ifrån kameran. Den här filmen behöver du inte använda hemmabion till, lyssna i TV-högtalarna istället.

Du kommer ändå inte höra någon skillnad.

Extramaterialet:
Här finns en 7 minuter lång bakom kulisserna-featurette om skapandet av De gröna baskrarna där man hyllar armén för att de ställt upp helhjärtat för att skapa en så bra film som möjligt, det är ryggdunk och propaganda i en salig mix. Filmens biotrailer medföljer också, det är en underhållande trailer där voice-overn av någon underlig anledning skriker ut namnen på de medverkande. JOHN WAYNE! DAVID JAAAAN-SEN!