Till vildingarnas land

Filmen:
Maurice Sendaks minimala barnbok "Till vildingarnas land" från 1963 bestående av 17 sidor och 200 ord är en av de populäraste barnböckerna i historien. Den magiska boken om spralliga ungen Max har hänfört i snart 50 år och förra året kom äntligen filmen upp på biograferna. Till vildingarnas land är en speciell barnbok och den magi boken besitter är näst intill omöjlig att förverkliga på film. Maurice har därför haft ett mer än tioårigt samarbete med musikvideoregissören Spike Jonze där de bollat idéer fram och tillbaka. De tyckte uppenbarligen om varandra så därför blev det en film.

Max är ett överenergiskt 9-årigt skilmässobarn som lever i sin egna lilla värld. Han bygger kojor, jagar hundar och fantiserar precis som alla andra barn. När storasysterns kompisar förstör hans snö-igloo slår det slint. I rent raseri förstör han storasysterns rum och blir vansinnig på morsan, sen springer han ut i skogen där han skapar sin egen fantasivärld där stora lurviga varelser ser honom som den nya kungen.

Filmen börjar bra. Max bygger en snökoja och springer och skriker och sparkar på ett staket. Minnen från en svunnen tid utan krav eller vardagsbekymmer. Spike Jonze försöker utforska hur det är att vara barn och hur förvirrande omvärlden kan te sig. Ett barns vardag är fylld av snabba humörsvängningar, snabba känslovariationer och spontana hyss. Allt det där försöker Spike återge men det funkar inte riktigt. Den till synes banala enkelheten kräver en vuxen hjärna för att kunna förstås och det brutala serietidningsvåldet är bara för mycket.

Det finns fler problem med Till vildingarnas land. Det är svårt att få sympati för den bortskämde ungjäkeln. Det hade varit lättare om hemförhållandena varit svårare och nu ter sig Max upptåg som helt meningslösa. I fantasivärlden är det inte mycket bättre. De neurotiska vildingarna är inte alls som jag föreställt mig och totalt ointressanta. Tyvärr har jag svårt att engagera mig när jag ser Till vildingarnas land. Ett kortfilmsformat hade passat bättre, då slipper man de många och långa transportsträckorna.

Vildingarnas land är verkligen en film som delat publiken. Antingen avgudar man eller avskyr den, jag tillhör som ni förstått den andra halvan. Jag tycker att det här är årets mest överskattade film och jag är tydligen inte ensam om att tycka det. Filmen blev ett ekonomiskt fiasko så en uppföljare lär vi inte få se. Det finns bättre filmer som handlar om barns flykt in i fantasivärlden. Pans Labyrinth till exempel. Se den istället.

Bilden:
Bilden går det dock inte att klaga på. Spike Jonze valde att arbeta med vanlig analog film vilket har gett Till vildingarnas land ett naturligt och okonstlat utseende. Det har använts mycket handkamera och bilden skakar och vinklas hela tiden. Det är rikligt med detaljer och färgerna är något nedtonade men känns naturliga och ögonvänliga. Svärtan är också tipptopp. Till vildingarnas land levereras på en BD50 med VC-1 kodec och formatet är 2,40:1.

Ljudet:
Till vildingarnas land låter riktigt bra. DTS-HD Master Audio-ljudspåret är härligt dynamiskt och oerhört detaljerat med kristallklar dialog. Carter Burwells underbara soundtrack lyfter filmen och surroundkanalerna används flitigt. LFE-spåret likaså som verkligen trycker på där det behövs.

Extramaterialet:
På extramaterialsidan bjuds det på en hel drös med dokumentärer och featurettes. Bland annat en obligatorisk HBO behind-the-scenes-variant med skådespelarintervjuer och deras syn på filmen. Därtill finns det ett gäng kortare featurettes, till exempel en som handlar om hur de fick en hund att skälla och en som handlar om hur viktiga barn är. Barntemat är genomgående i resten av dokumentärerna. Tyvärr har de inte bemödat sig att slänga med ett kommentatorsspår.