Jag vet inte vad jag är mest besviken på. Om det är för att jag spenderat ännu en kväll med att slösa bort 90 minuter tillsammans med Sveriges sämsta polisthrillerserie genom alla tider eller för att inte en enda karaktär, varken manlig eller kvinnlig, har ett litet ansikte. För mig hade det betytt mycket ifall man tog titeln på allvar. Slängt in en liten mördardvärg (alternativ en fullstor människa med mikronylle) och toppbetyget hade varit lika självklart som att solen kommer gå upp även imorgon.
Men inte då.
Istället bjuds det på en sedvanligt urvattnad och generisk story om en smitningsolycka där en polis (som heter Torleif) dödas som sedan kopplas samman med ett mord på en liten flicka som utnyttjas av hänsynslösa sexhandlare från Estland. Samtidigt kämpar Irene med sitt äktenskap och familjeliv när familjen planerar att åka ut på en välbehövlig skidresa till fjällen. Men kommer Irene kunna släppa jobbet och bara koppla av en stund? Eller kommer hon bli sådär jobbigt engagerad i fallet som hon alltid verkar bli i filmernas värld? Ni som sett en halv Irene Huss-film innan kan gissa er fram till svaret. För er andra kan jag avslöja att den gode Irene ALLTID blir superkänslosam i precis ALLA fall hon arbetar med. Det är som om man vill visa hur fin Irene är som människa. Att hon bryr sig. Men det faller liksom inte helt rätt när hon alltid sätter jobbet före familjen.
Irene Huss - En man med litet ansikte saknar verkligen allt av värde. Manusarbetet är ruskigt ofokuserat och tappar många gånger tråden - det är som om man skrivit två olika filmer (Lilja 4-Ever och valfri svensk snutfilm) och sen försökt korta ner det till en enda. Slutresultatet är en röra av osammanhängande/meningslösa scener där skådespelarna tar varje tillfälle till att improvisera för att få flika in onödiga repliker (oftast något i stil med "åh fy fan"). Det känns som att varje mening innehåller åtminstone fyra ord för mycket. Om det är skådespelarna eller manusförfattarens fel är svårt att säga såklart, men det är i alla fall uppenbart att skådespelarna inte blir bättre för varje film som går. Det här är den 10:e filmen i serien och det känns fortfarande skitnödigt till den grad att det blir direkt skrattretande. Lasse Brandeby som polischef. Seriöst. Det kommer man aldrig att kunna vänja sig vid.
Betyget blir en tvåa eftersom Berner Sennern (Irene Huss hund) fortsätter att göra den bästa insatsen och för att det finns ett ögonblick i filmen som hämtat ur en Ensam Hemma-rulle. Irene Huss och hennes långhåriga kollega som liknar en a-lagare springer ut från ett hus när den långhåriga alkis-lookaliken halkar i trappan. Han ligger som ett sträck i luften innan han slår ner med full kraft i trappan med ryggen före. Hur kul som helst - i en film som annars bara bjuder på pinsamt oavsiktlig komik.