London Boulevard

Filmen:
London Boulevard kom och gick ganska obemärkt på biograferna i England ifjol. Skriven och regisserad av den Oscarsbelönade manusförfattaren William Monahan (som skrev manus till The Departed) samt med en ensemble bestående av stjärnor som Colin Farrell och Keira Knightley kan det tyckas en smula märkligt att den här filmen om en gammal fängelsekund som försöker starta ett nytt liv genom att arbeta för en folkskygg filmstjärna inte fått sig mer uppmärksamhet.

Efter att man sett färdigt filmen blir det dock lite lättare att förstå varför. London Boulevard är ingen dålig film, men det är inte heller någon film värdig att lägga på minnet efter att eftertexterna rullar - faktum är att det är en av de minst minnesvärda filmerna som jag sett på väldigt länge. Än en gång: det är ingen dålig film. London Boulevard är skickligt regisserad och med riktigt duktiga skådespelare. Framförallt Farrell som i rollen som härdad fängelsekund verkligen visar att han är en av jättarna i Hollywood. Problemet är manuset. Det känns lite väl mycket som att Monahan tittat på Lock, Stock & Two Smoking Barrels och Snatch innan han bestämde sig för att pröva lyckan med en liknande skapelse inom den genre som Guy Ritchie hade så stora framgångar med under slutet av 90-talet.

Men det har hänt en hel del sedan dess och efterapningarna har varit så många att man tappat räkningen, vilket sätter London Boulevard i ett otacksamt läge. Ett läge där man som tittare gäspar sig igenom stora delar av filmen som består av scener som försöker vara lika coola och underhållande som de i Ritchies mästerverk och med karaktärer som försöker vara som de man uppskattade så mycket i Ritchies mästerverk. Det spelar ingen roll att Monahan tonat ner på humorn en aning. Det känns alldeles för mycket som något man redan sett i en betydligt bättre tappning förut. Monahan försöker skapa visserligen någonting eget genom att väva in en kärlekshistoria mellan filmens två huvudperson, en nyss frisläppt fånge och en filmstjärna som blivit rädd för att synas bland folk, men det vill sig inte riktigt med vare sig kemin mellan skådespelarna eller manusarbetet i dessa scener.

London Boulevard har ett par fina ögonblick, men i slutändan är det mest bara en ytterst medioker thriller som du kommer glömma i samma ögonblick som de första namnen i eftertexterna visas. Se In Bruges istället.

Bilden:
London Boulevard levereras med en riktigt trevlig transfer där färgerna är ljuvliga att vila ögonen på med sina varma och fylliga toner samtidigt som skärpan håller sig på en hög nivå genom hela filmen med bra detaljrikedom och en skön djupkänsla. Svärtan är bra, om än inte häpnadsväckande på något vis. En del brus förekommer, men inte i några störande mängder.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
Det som man först lägger märke till när det gäller den här DTS-HD Master Audio 7.1-mixen är musikinslagen som skapar en alldeles underbar ljudbild7med fina panoreringar och skönt bastryck. Det gäller även filmens övriga ljudinslag med skottlossningar, slagsmål och folksamlingar som får högtalarna att arbeta på högvarv. Välmixat och bra rakt igenom, även om dialogerna kanske hade kunnat mixas snäppet högre.

Extramaterialet:
Ingenting.