The Funeral Party

Filmen:
The Funeral Party, eller begravningsfesten som det heter på Svenska grundar sig på en sann historia om enstöringen Felix Bush som bodde i Tennessee under 30-talet. De sista 40 åren höll han sig för sig själv i sitt lilla hus i utkanten av staden. Rykten spreds och det påstods att han mördat folk. Traktens ungar fann det också roligt att smyga sig på den mystiske farbrorn och pajja rutor och så vidare. Typisk enstöringsmobbing. Till allas förvåning bjöd han sen in alla som hade en historia om honom till hans begravningsfest. Som lockbete ordnade han ett lotteri med sin mark och hus som vinst. Det som kanske var anmärkningsvärt i det här fallet var att Felix Bush ville vara med, levande. I Hollywoodtappningen anlitar Felix den cyniske begravningsentreprenören Frank (Bill Murray) med sin kompanjon Buddy (Lucas Black). Allt går inte som smort om man säger så.

Varje liten småstad har sin egen lilla enstöringsfilur. När jag bodde i Borlänge hade vi Skogshuggar'n. En mystisk typ som motsatte sig alla former av kontakt med myndigheter och bit för bit högg ner sitt eget hus för att elda i kaminen. Myten och historierna kring denne äldre herre tenderade att bli mer avancerade genom åren men tanken slog mig faktiskt att han kanske är en schysst snubbe om man lärde känna honom. Alla som levt i en småstad har lätt för alla att relatera till The Funeral Party.

The Funeral Party är en vacker film. 30-talets höstiga Tennessee med sina gulnande löv, träkyrkor och trähus och tillhörande rekvisita är fantastiskt snyggt gjort. Långfilmsdebuterande regissören Aaron Schneider har varit petig med att få till rätt stämning och lyckats. Filmen är skönt avslappnad och Aaron driver med manuset fram filmen i lagom tempo. Den ska föreställa en komedi men så mycket gapflabb blir det inte, snarare drar man lite på mungipan åt Bill Murrays blotta existens och den svarta humorn.

Det är bara att beundra Robert Duvall, den 80-årige skådespelaren fortsätter som om inte åldern spelade någon roll och gör en fantastisk insats som enstöringen Felix Bush. Han är skäggig surgubbe personifierad, ingen kan göra det bättre. Bill Murray gör sitt jobb, det är något med honom som får mig att le bara genom att se honom, även fast han egentligen bara är trött och oengagerad. Skum människa det där. Felix gamla flirt Mattie spelas av Sissy Spacek som också gör en minnesvärd insats. Men filmens behållning är dynamiken mellan Robert Duvall och Bill Murray som är härlig att se.

The Funeral Party är en lågmäld historia med välskrivet manus, övertygande skådespeleri och med en fin blandning av drama, humor och mystik. Klart sevärd.

Bilden:
Bildmässigt är The Funeral Party en härlig upplevelse. Det är sällan man ser så här på pricken ultimat färgsättning kombinerat med suverän skärpa. Hudtonerna är naturtrogna och de fina höstfärgerna präglar filmen. Detaljarbetet är något Sony verkligen lagt ner energi på och speciellt kostymerna som får sin struktur framhävd. Svärtan håller också den hög kvalité med mycket detaljer i mörkare partier. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formater är 2,40:1.

Ljudet:
Även fast The Funeral Party inte exploderar i ljudeffekter är den även på ljudsidan en schysst ljudupplevelse. DTS-HD Master Audio-mixen bjussar på krispig och klar dialog som ligger fint kring de främre högtalarna. Det som imponerar mest är de snyggt infogade omgivningsljuden, fågelkvitter, regn, lövprassel. Ljudmixen utnyttjar alla högtalare och basen fyller på där det behövs. The Funeral Party är ingen överdrivet maffig ljudupplevelse men det behövs heller inte.

Extramaterialet:
Så mycket extramaterial finns det inte. Bara några kortare featurettes om söderns historia, karaktärsbyggandet och lite snack från manusförfattaren.