Minnet, eller avsaknaden av detsamma, är en många gånger använd utgångspunkt för fiffiga manus. Temat erbjuder ett ändlöst antal öppningar till uppföljare, och eftersom ettan, The Bourne Identity, dessutom var lönsam och Robert Ludlums historia ju består av tre volymer, blev The Bourne Supremacy till slut en självklarhet. Filmen står på egna ben men bättre är att känna till bakgrunden: En agent, Jason Bourne, saknas från det misslyckade CIA-projektet Treadstone. Han vet det inte själv eftersom han bärgas halvdöd ur havet av ett gäng fiskare och vaknar till liv med en minneslucka i storleksordningen: Vem är jag?
Bara frågor, inga svar. Av händelseutvecklingen förstår han snart att han är en central figur i hårdast tänkbara kretsar. Flickvän skaffas av en slump, drevet går och mörkermän konspirerar. Treadstone arkiveras som en top-secret-handling i någon mörk källare. Jason noteras som död. Så långt The Bourne Identity. Ut med regissör Doug Liman, in med regissör Paul Greengrass som tar vid där det slutade i badparadiset Goa. Bourne är inte alls död utan grubblar vidare över sitt förflutna men allt han har att gå på är fragment av minnen i oroliga drömmar och klotter i en anteckningsbok. Skumma ryssar gör entré. Det plingar till i en dator i högkvarteret i Langley, Virginia. Ett hus med många lik i garderoben. Någon blir nervös när nya CIA-chefen drar igång operation hitta Jason igen. I nästa andetag briserar en tidig, mycket överraskande nyckelscen som banar väg för hela handlingen. Det är, kort sagt, en rock n' rollstart som aldrig pausar.
Identity var sval, trovärdig utan jobbiga actionövertoner med en skön
biljakt som filmades om så sent att premiären fick skjutas upp.
Slagsmålsscenerna var praktiska, ren combat utan kung-fu-trams. Brutna leder och bläckpennor som huggvapen. En överlever, en dör. Damon tränade boxning och den filipinska stridstekniken Kali i flera månader innan tagningarna. Stuntkordinatorn Nick Powell (Den siste samurajenl) och kändistränaren Mike Torchia finslipade och resultatet blev extra prima underhållningsvåld. Supremacy är totalt sett enklare och tydligare i de flesta avseenden. Det skulle kunna vara en bra sak men är det inte. Det går slentrian i att varje statligt tränad hitman måste vara porträtterad på samma maskinmässiga manér. Som rovdjur med spontana, lyckade dödstrick i till synes hopplösa situationer. Man lyckas heller inte ta slagsmålen till nästa nivå trots att beståndsdelarna redan var uppfunna. Det är både sorgligt och klantigt.
Nog klagat, filmen är klart sevärd och det finns en riktigt bra och kaotisk biljakt. Men i matchen mot ettan blir det förlust med ett par pinnar. Men det finns chans till revansch. Damon har trots sin skepsis mot uppföljare sagt sig vara redo för en tredje del - The Bourne Ultimatum. Den ser vi fram emot.