Det började med att mannen som var tänkt att regissera Exorcisten: Begynnelsen, John Frankenheimer, gick och dog. Det fortsatte med att hans ersättare, den skicklige manusförfattaren Paul Schrader, fick sparken från projektet när filmen i princip var färdiginspelad. Enligt produktionsbolaget var den inte tillräckligt blodig. Tredje gången gillt tänkte nog de flesta när den finländske regissören Renny Harlin tog över regirodret. Och visst var det nära ögat att det blev tredje gången gillt. Dock inte på det sättet som det var tänkt. För vid inspelningen var även Renny Harlin nära att stryka med, den här gången i en trafikolycka. Som om att inte det vore tändvätska nog att elda igång alla konspirationsfrälsta och vidskepliga om att den fjärde Exorcisten-filmen i ordningen minsann var hemsökt och belagd med en förbannelse så fortsatte eländet. Till exempel kan nämnas att Linda Blair, hon som spelade den sängskakande flickan första filmen, gick i taket när hon blev varse att de använt hennes röst i trailern till nya filmen utan att be om tillåtelse. Japp, jag hatar verkligen när det händer mig.
Exorcisten: Begynnelsen utspelar sig tidigare än första filmen. Alltså långt innan Fader Merrin blev bespottad och uppmanad att göra både det ena och det andra av det djävulsbesatta flickebarnet i filmen som 1973 chockade biobesökarna och blev trendsättande för skräckfilmer med barn inblandade. Året är 1949 och platsen är Kenya. Efter traumatiska upplevelser under andra världskriget har Fader Merrin tappat sin gudstro och tjänar numera brödfödan genom att arbeta som arkeolog. Han har blivit kallad till en utgrävningsplats för att undersöka vad som verkar vara en kyrka. Problemet är bara att kyrkan är daterad till tiden innan kristendomens födelse. Det i kombination med märkliga försvinnanden och dödsfall gör att lokalbefolkningen börjar ana ugglor i mossen. Ugglor i form av Lucifer, Antikrist, Mörkrets Furste, Leif "Loket" Olsson eller vad man nu väljer att kalla Djävulen för.
Fader Merrin (Stellan Skarsgård) inleder ett samarbete med den kvinnliga läkaren Sarah (Izabella Scorupco). Samarbetet utökas efterhand till att även trampa in på privata jaktmarker. Under tiden fortsätter obehagliga händelser att avlösa varandra. Allt från illavarslande flugsvärmar till att en pojke slits itu av aggressiva hyenor som verkar ha fått anabolatillskott i kosten. Och när ingången till kyrkan äntligen blottläggs förstår Merrin att han kommer behöva all gudstro han kan mäkta med att frambringa. Till att börja med vill jag bara konstatera att det är utomordentligt kul med den skandinaviska touch som filmen har. Hollywood-skräckfilmer där regissören samt de bägge huvudrollsinnehavarna är från Norden kan med lätthet räknas på ena handens fingrar även om man inte skulle ha alla fingrar intakta. Renny Harlin har tidigare profilerat sig som actionregissör (Deep Blue Sea, Cliffhanger, Die Hard 2) vilket till en början inte gör sig påmint. Istället är det klassiska skrämseleffekter som skakande sängar, upp och nedvända krucifix och dörrar som stängs av sig själv. Ofta med hjälp av överdrivna ljudeffekter där enbart ljudet får en att hoppa till oavsett om man blir rädd eller inte.
Mycket av filmen känns dessvärre som en transportsträcka fram till den oundvikliga uppgörelsen mellan Merrin och Djävulen. Men när det väl är dags för exorcist-showdown i kyrkan börjar Renny Harlin visa sitt rätta ansikte som den actionregissör han är och skruvar upp tempot. Vips har Merrin förvandlats till klippklättrande vilde där bara piskan saknas för att förvandlingen till Indiana Jones ska bli fullkomlig. Den dramaturgiska manövern gjorde säkert underverk för underhållningsfaktor i slutscenerna, däremot sjönk trovärdigheten under minusstrecket. Annat som kan förpassas till kategorin mindre trovärdigt är de taffliga dataanimerade hyenorna med lysande röda ögon. Ibland är CGI-effekter mer till last än nytta.
Men visst finns det positiva saker också. Inledningsscenen är lysande innovativ när kameran sveper över ökenområdet och det uppdagas att... Nej, ni får se själva. Men den scenen kan vara värd att hyra filmen för. I alla fall om ni liksom jag uppskattar morbida storslagna vyer. Renny Harlin har även varit smart nog att plocka in en del trevliga referenser till 1973-års film och man hade mycket väl kunnat tro att Harlin och William Friedkin som gjorde första filmen har anlitat samma sminkös. Värt att nämna är också att den ryggradslösa "Spindelgången" som 1973 helt enkelt ansågs vara för otäck och vågad och därför klipptes bort har fått en välkommen renässans här i Begynnelsen. Jag tillhör den skara som käkar skräckfilm till frukost, splatterfilm till middag och slashers till kvällsmat. Med andra ord har jag blivit praktiskt taget immun mot rädsla och behöver numera klättra upp på en hemsökt vind där katter stryker omkring runt benen och en gammal grammofonspelare spelar "Vind susar i träden"-ljud när jag ska se skräckfilm för att det ska bli någon effekt. Men är man ingen större anhängare av skräckgenren och inte är van vid den typen av filmer kan jag mycket väl tänka mig att den kan sätta ett och annat hjärta i halsgropen och bjuda på några sömnlösa timmar.
Någon som undrar vad som hände med Paul Schraders "oblodiga" version av filmen? Den går upp på bio i USA i maj, det går alltså att börja förvänta sig en DVD-release under hösten. Mitt tips är att Harlins version kommer förpassas till B-laget i folks skräcksamlingar och att Schrader kommer få sin upprättelse i samband med det. Vi snackar trots allt om mannen som skrev manuset till Taxi Driver en gång i tiden.