Jag köpte min Sega Saturn cirka ett år efter det att jag införskaffat Playstation. Bättre sent än aldrig, resonerade jag. Sega Rally var i grunden den enda egentliga anledningen till det köpet. Jag hade spenderat säkert 2500 kronor av min minst sagt magra gatukökslön på arkadversionen och kunde vid inköpstillfället inte tänka mig något smarrigare än att ha samma underbara racingspel hemma och därmed slippa vräka ned femkronor i arkadkabinettet på den lokala videobutiken. Efter att ha tillbringat 1000 timmar med Playstation-versionen av Ridge Racer hade jag helt enkelt flyttat fokus från silkeslena, ultrabreda asfaltssladdar till lortigt grovgrus i AM2:s ikoniska rallytitel.
Jag köpte även Nights: Into Dreams (inklusive den märkligt utformade specialkontrollen), Clockwork Knight, Virtua Fighter 2 och Baku Baku Animal i samma veva. En samling fantastiska spel som roade på kungliga premisser i flera månader. Virtua Fighter 2 upplevdes av mig, då, som Tekkens raka motsats. Följsamt, långsamt, krävde en metodisk spelstil och en hel del taktik. Att våldsdöda knapparna som min kompis Henke gjorde (i princip alla spel han testade) funkade lyckligtvis inte alls i Virtua Fighter II. Sega Rally var en i det närmaste perfekt arkadkonvertering och precis som i fallet med Ridge Racer till Playstation fastnade jag för den enkla med utmanande och djupa balansen mellan banornas design och den fenomenala bilfysiken.
Sega Saturn var en underbar maskin, men hade ingen suck mot närmaste konkurrenten Playstation.
Faktum är att jag fortfarande drömmer om den där sista banan, ibland. Den som endast dök upp om man körde riktigt bra på de tre första sträckorna. Alla de där tighta kurvorna, omringade av snortighta jordbarriärer. Otroligt utmanande, otroligt belönande när jag väl satte skiten utan att nudda en enda decimeter hårt pressad 32-bits-matjord. Om jag ska ranka de bästa spelen som Sega någonsin gjort sätter jag Sega Rally och Nights på delad förstaplats tätt följt av Sonic the Hedgehog. Att Segas bästa titlar släpptes till en av konsolhistoriens värsta floppar känns såhär i efterhand både typiskt och tråkigt, såklart.
Men ja... Trots en rad underbara spel kändes Saturn aldrig lika bra som Playstation. Inte för min del. Sonys maskin var snyggare, upplevdes av mig som mer välbyggd och framförallt coolare. Icke-initierade spelare hade vid det här laget börjat begripa att Sony mer eller mindre tagit över marknaden och fler och fler sade "spela Playstation" istället för "spela TV-spel". Sony hade på något mirakulöst sätt lyckats flytta ut spelen från pojkrummet och in i vardagsrummet, och det med hjälp av en ljusgrå klump renodlad briljans som under den här tiden dominerade Sega i allmänhet och Saturnen i synnerhet.
Jag spelade under den här tiden mer än någonsin. Varje dag efter avslutad skola + extraknäck brände jag av ett par timmar antingen i Sega Rally, Nights eller i Ridge Racer. Rykten om en kommande Nintendo-konsol vid namn Project Reality byttes ut mot rykten om en Ultra 64 innehållande ultrakraftfulla Silicon Graphics-kretsar och jag började såklart vänta (och längta). För tillfället behövde jag verkligen ingen ny hårdvara men givetvis tänkte jag knappast tacka nej till en urstark Nintendo-maskin med vad som på förhand beskrevs som "fotorealistisk grafik". Förväntningarna var enorma och när de första bilderna på Nintendo 64 dök upp var såväl jag som min plånbok (och kropp) redo.
Virtua Fighter 2 var äckligt snyggt när det släpptes. Det var dessutom följsamt och utmanande.
Det skulle dröja ett drygt år dock innan det var dags för europeisk release för "Ultra 64". Jag minns telefonsamtalet som om det hade inträffat i förrgår. Nintendo Sveriges presschef Annika ringde upp mig på den lokala tidnings-redaktionen där jag jobbade lite extra som film- och spelrecensent. Detta var en torsdag och Annika berättade att de redan den följande veckan skulle inleda en Sverige-turné för att visa upp den kommande konsolen Nintendo 64.
Turnén skulle slinka förbi Östersund och om jag hade tid och lust kunde jag mer än gärna infinna mig på Storsjöteatern för en genomgång av konsolen. Jag räknade dagarna, hängde på låset och minns mycket väl hur otroligt sugen jag var på att för första gången (och tre månader innan svensk premiär) få testspela Super Mario 64, Pilotwings 64 och Golden Eye 007. I munnen pulade jag snabbt in ett par torra snittar, klämde handflatan på ett par smidiga Nintendo-säljare och armbågade mig fram till demo-enheterna för att få sätta tänderna i James Bond-spelet som det under de senaste två månaderna pratats direkt oförskämt mycket om i favorittidningen Edge.
Nintendo 64 ryktades skulle heta Ultra 64, vilket dock istället blev namnet på den arkadhårdvara som baserades på Nintendo 64.
Golden Eye kändes perverst bra när jag inledde mitt äventyr genom filmen med samma namn. Grafiken var otrolig. Jag minns att jag i en spalt i den lokala dagstidningen ett par dagar senare kallade spelet för "makalöst snyggt". När jag tittar på Golden Eye idag ser det mest ut som en slarvigt ihopslängd portion slaskig morgongröt, men då, 1997, var jag så pass imponerad att jag nästan inte kunde hålla kroppsvätskorna i styr. Den 1 mars 1997 släpptes Nintendo 64 och jag hade redan mottagit min recensionsmaskin en vecka tidigare. Jag hade vid premiären hunnit spela en tredjedel av Super Mario 64 och var besatt av tanken på att göra allt i hela spelet, hitta alla hemligheter.
För även om Jumping Flash och Bug vid tidigare tillfällen försökt pula in en tredje dimension i plattformsgenren var det Mario som på riktigt visade att speltypen faktiskt fungerade ännu bättre i 3D än i två ynka dimensioner. Super Mario 64 var och förblir en av de bästa spelupplevelserna jag någonsin upplevt och den mängd multiplayermatcher som jag och kompisarna lirade i Golden Eye borde rimligtvis uppgå till en bra bit över 1000 stycken. Jag vet ärligt talat inte hur många timmar jag tillbringat på toaletten i den där ultraklassiska Golden Eye-banan i väntan på ett polaren Johan skulle dyka upp, letandes efter ett bättre vapen samt den skottsäkra västen som vilade på en toalettsitsarna.
Jag campade en hel del i Golden Eye. Inget jag direkt är stolt över nu såhär i efterhand men jag vann åtminstone mer matcher än jag förlorade. Jag använde mig helst av det där geväret som såg ut som en kromad toalettsugpropp och höll mer än gärna till där uppe på andra våningen, bland toaletterna. Rares ikoniska licensmästerverk var lika tekniskt kompetent som det var tempomässigt välavvägt, utmanande och ombytligt och för min del var det förstapersonsskjutaren som på riktigt gjorde mig till multiplayertorsk.
Wave Race 64, Banjo, Donkey Kong 64, Ocarina of Time, Super Mario 64, Golden Eye... Det släpptes otroligt många mästerliga spel till Nintendo 64.
I april samma år släpptes Wave Race 64 och under hela den våren och sommaren varvade vi dödsmatcher i Golden Eye med split screen-tävlingar ombord på en polygonfattig jet ski. Wave Race 64 gick varmt och alla fyra kompisar blev ruskigt säkra på såväl bandragningarna som alla de tricks som bakats in i spelmekaniken. Det gick så långt att vi tvingades byta ut samtliga fyra handkontroller två gånger under ett år. Ett vitt pulver samlades i hålet runt den mittersta analogspaken till följd av hundratals timmar Golden Eye och Wave Race 64. Två otroliga spel som tillsammans med Super Mario 64 vid det här laget gjort Nintendos senaste konsol till den absoluta herren på täppan.
Det var dock inte förrän julen därpå, 1998, som jag för första gången klev in i ett tredimensionellt Hyrule och därmed kunde börja avnjuta den starkaste spelupplevelsen som Nintendo 64 erbjöd mig under sin existens. Med flertalet oförglömliga minnen från A Link to the Past i bakhuvudet minns jag tydligt hur olidligt förväntansfull jag var på releasen av Zelda: Ocarina of Time.
Kassetten anlände nio dagar innan spelet skulle släppas i butik och jag stannade uppe den första natten för att hinna spela tillräckligt mycket inför en stundande recension. Min deadline var snortight och om jag skulle kunna få med min text i den lokala nyhetstidningen innan spelet väl släppts i butik, var det full rulle som gällde. 22 timmar i sträck, spelade jag. Link mötte aldrig Gannon innan jag satte mitt betyg men trots detta var jag stensäker på att jag precis tillbringat 22 timmar med det bästa äventyret någonsin.
Jag minns sekvensen när Link vaknade där i sin lilla hydda. Jag minns hur han lät när han drämde till buskaget strax utanför hyddan med svärdet och hur otrolig jag tyckte att stämningen i spelet var. Betyget blev högt, såklart. Min recension proppades med superlativ. Kvällen därpå nådde jag slutet i Ocarina of Time och somnade med skallen fullknökad av fantastiska intryck. Playstation, Saturn och Nintendo 64. Den femte konsolgenerationen står sig som min favorit när jag blickar tillbaka på de senaste trettio åren.
Läs tidigare delar i denna artikelserie:
Del 1: Från Colecovision till NES
Del 2: Från Master System till Mega Drive
Del 3: Från Super Nintendo till Playstation