Paper Towns

Filmen:
I fjol grät en hel filmvärld ikapp till filmatiseringen av John Greens tårdrypande cancerdrama The Fault in Our Stars (ju mindre vi pratar om den svenska översättningen - desto bättre). Det kändes som att det aldrig gick längre än fem minuter innan ännu en Facebookuppdatering dök upp i ens flöde med "MÅSTE SES!"-rekommendationer utskrivna i versaler och folk som slog fast att det minsann var den enda filmen som de verkligen hade gråtit till.

Fullt så stora känslostormar och fina hyllningar har inte Paper Towns, den senaste adaptationen från Greens litterära verk, lyckats samla på sig. Märkligt, tycker jag. Då det är en betydligt bättre film än The Fault in Our Stars. Jag tillhörde väl den den där 0,1 procenten av världens befolkning som inte alls var särskilt förtjust i Josh Boones välspelade, men rätt slätstrukna berättelse om två ungdomar med cancer som kärar ner sig i varandra. En fin film på sina håll, men absolut inget märkvärdigt och knappast något som kommer att ses igen hos mig. Paper Towns är en desto trevligare upplevelse.

Den här John Hughes-doftande berättelsen om tonårskillen Quentin som under flera år varit upp över öronen förälskad i jämngamla tjejen Margo på andra sidan gatan verkar kanske inte som någonting speciellt vid en första anblick. Men den har ett hemligt vapen som får den att sticka ut ur mängden. Det är hur den romantiska biten förvandlas till ett slags skattjaktsäventyr där Quentin ger sig ut på jakt efter Margo efter det att hon försvunnit från hemmet och lämnat ledtrådar efter sig för att någon ska kunna hitta igen henne. Den här resan, som Quentin gör tillsammans med sina bästa vänner, för tankarna till mysiga 80-talsrullar som Goonies och The Sure Thing.

Det är hjärtvärmande scener som inte drunknar i slemmiga kyssar, utan snarare i ögonblick där vikten av att ha vänner att kunna förlita sig på och våndan över att vara kär i någon utan att riktigt våga erkänna sina känslor får filmen att skruva upp värmen i ens kropp. Regissören Jake Schreier, som häromåret fuktade ögonen på många med fina Robot & Frank, för berättelsen framåt med ett snyggt pendlande mellan den mystiska biten (var håller egentligen Margo hus?) och underhållande ögonblick där han låter karaktärerna gör typiska tonårsgrejer med allt som hör till. Allt detta ackompanjerat av ett fantastiskt soundtrack fylld av mysiga toner som fastställer den härliga stämningen än mer.

Nat Wolff gör det riktigt bra i huvudrollen och har en skön Matthew Broderick/John Cusack-aura över sig. En karaktär som det både går att relatera till och att lida med i hans hjärtesorg över att ha varit förälskad i någon under så många år utan att få någonting besvarat. Problemet är att Cara Delevingne inte är mycket till skådespelare och hennes karaktär är så osympatisk att det är ett smärre under att någon överhuvudtaget skulle falla för henne.

Det gör att filmens mer romantiska ögonblick knappt berör det minsta och mer än någonting annat tycker man synd om Quentin som haft oturen att kära ner sig i någon så svår som Margo. Boken gjorde ett bättre jobb att förklara hur det många gånger är en skönmålad bild av någon som man förälskar sig i snarare än hur personen i sig egentligen är, medan det här känns desto slarvigare utfört.

Paper Towns är trots Delevingnes svaga skådespeleri och hennes hemska karaktär en oerhört mysig, underhållande och härlig tillbakagång till en tid då John Hughes ägde fortet på ungdomsfilmsfronten. En riktigt fin mysrulle att värma sig till i vintermörkret och långt ifrån lika krävande för tårkanalerna som The Fault in Our Stars.

Bilden:
En helt acceptabel bildtransfer som blandar och ger lite väl mycket. I de ljusare scenerna är det en fullgod detaljnivå med bra skärpa och fina färgåtergivningar, medan det i de mörkare scenerna (framförallt i filmens inledande halvtimme) känns alldeles för grådaskigt och mjukt för att det ska hålla den nivå man kommit att vänja sig vid på Blu-ray.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Paper Towns är knappast något film som du slår på när det vankas ett test av högtalarna i ditt hemmabiosystem, men det här DTS-HD 5.1-spåret lyckas ändå måla upp en ganska spännande ljudbild fylld av nyanser och läckra surroundeffekter som höjer närvarokänslan en hel del. Dialogerna låter klockrent och musiken likaså.

Extramaterialet:
Bortklippta scener, ett gag reel och några kortare featurettes som inte lämnar några större intryck. Höjdpunkten är ett kommentarspår med regissören Jake Schreier och författaren John Green som är fyllt av fina anekdoter och hyllningar till inblandade i filmen.