De kommande 24 månaderna är späckade med stekheta releaser. Vissa har utannonserats och visats upp, andra är ännu hemliga men vi vet att de är under utveckling. I en artikelserie på fem delar pratar vi på Gamereactors redaktion ingående om vad vi förväntar oss av ett helt gäng kommande storspel.
• Kims förväntningar på Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutants in Manhattan
Jag älskar skrikiga sköldpaddsmutanter lika mycket som alla andra och när det stod klart att Platinum Games skulle göra ett spel baserat på de gamla 80-tals reptilerna så log jag så det sved i ansiktet. Tänk bara, ultrasnabba kombos, flygande fotsoldater, pizza och ungdomspaddor som använder ordet "dude" minst 43 gånger per mening så har vi det perfekta receptet för ett hack 'n' slash-lir som skulle kunna komma att sakna motstycke, åtminstone på den här sidan av decenniet. Jag hoppas på en rolig, lättsam, men framförallt, välskriven historia, speciellt när den är signerad av Tom Waltz, som står bakom den aktuella TV-serien.
Jag förväntar mig att den cel-shadade grafiken är briljant, krispig, följsam och konstant låst i 60 bildrutor per sekund. Jag hade dessutom önskat mig ett roligt lokalt samarbetsläge för fyra personer, nu verkar inte det bli aktuellt så istället hoppas jag att Platinum gör co-op över internet till ett så kallat halleluja moment och låter mig och tre stycken stryksugna kamrater hoppa in och ut till varandra för kötta loss och kombinera våra attacker till mördar-combos som sätter stopp för allt som kommer i vägen.
• Lisas förväntningar på Dragon Age 4
Hoppet från en tung, mörk men linjär enspelarkampanj i Dragon Age: Origins och Dragon Age II till den storslaget färgstarka, vackra öppna världen i Dragon Age: Inquisition var både välkomnad och avskydd för mig. Med hundratals timmar sammanlagt och över 400 timmar spelade i enbart spel nummer tre har jag jämfört all dialog, alla karaktärer, konsekvenserna och rollspelselementen, atmosfären, omgivningen och känslan i var spel samt spelbarheten och har kommit fram till dels vad jag vill se i nästa titel men även vad jag tror vi kommer att se.
Nästa titel tror jag kommer att ge oss lika mycket frihet i en makalöst stor, öppen värld med lika makalöst mycket innehåll. Jag tror vi kommer att få fler fantastiska karaktärer med genuina personligheter som vi kommer att kunna skapa band med, jag tror på fler romanser, fler konsekvenser och omskakande svåra val som verkligen påverkar både dig och spelet du spelar. Jag förväntar mig ett spel satt i fasciststaten Tevinter och en handling byggd på magi, rasförakt och dispyter i mörkare ton än Inquisition. Jag tror även att vi får se mer av huvudkaraktären från första Dragon Age, "The Hero of Ferelden". Jag tror på serien och jag tror BioWare har stora planer för nästa äventyr.
• Joakims förväntningar på No Man's Sky
Om No Man's Sky är precis så bra som drömmarna målar upp det till att vara lär en av tidernas bästa spel vara ett faktum. Lyckas Hello Games till och med bara uppnå, blott en tredjedel av spelets potential ska det ses som en sagolik bedrift som bör belönas med diverse bragdpriser. Jag förväntar mig dock att No Man's Sky kommer missa målet, inte fullkomligt men tillräckligt mycket för att helhetsintrycket ska ta rejält med stryk. Jag är rädd att världen kommer kännas ihålig, innehållslöst och känslofattigt vilket givetvis klingar väldigt illa i en spelvärld som samtidigt kommer vara gigantisk.
Jag tror helt enkelt att man har bitit av en större bit en man kan klara av att tugga. Det är för lite smör på alldeles för mycket bröd som en ringberoende hobherre en gång i tiden muttrade och jag ser inte riktigt hur man ens i närheten ska få alla komponenter att sammankoppla till ett tillfredsställande slutresultat. Jag hoppas såklart att jag har fel och att jag motbevisas med råge när spelet väl släpps men mina förväntningar har tyvärr sjunkit markant den sista tiden i takt med att den realistiska skeptikern i mig har fått betydligt mer att säga till om över den initiala optimisten.
• Andrés förväntningar på Middle-Earth: Shadow of Mordor 2
Vi lär med största sannolikhet få se en uppföljare på Monolith Productions omtyckta Midgårds-lir, inget snack. Utöver Destiny var Shadow of Mordor ett av de första spelen jag dundrade igång på min Playstation 4, och upplevelsen var fantastisk. Behöver jag ens nämna Nemesis-systemet som bjöd upp på många timmar av världens finaste hierarki? Extra vackert blev det när jag gett tjugo riktiga pappa-orcher ordentligt mycket stryk när det från ingenstans glider upp ett tanigt litet spjuver bakifrån och dödar mig. Vips klättrar det patrasket upp genom befattningarna som om han strödde mutor omkring sig, och blir ny Warchief. Däremot finns det mycket att önska när ett spel utspelar sig i genomgeniala Tolkiens värld. Exempelvis, vart i hela friden höll jättebestarna hus någonstans? Drakar, balroger, vidunderliga havskreatur... Dessa måste bara få finnas med!
Nu har jag inte läst Silmarillion som med all sin fakta kanske krossar dessa drömmar på något sätt, men tänk hur någon fjantfiende lyckas dräpa dig varpå han sedan spänner på sadel och bettskena över en dopad insekt och får sig titeln Spiderchief. Lite extra krafttag i miljöerna hade också varit ett trevligt inslag med höga berg att bestiga, djupa dalar och skogar. Det finns så mycket Monolith Productions hade kunnat göra och jag är makalöst förväntansfull inför när vi får se utannonseringen.
• Teds förväntningar på FIFA 17
Jag skulle definitivt gå så långt som att säga att fotboll är religion. Det är passion, olycka, kärlek, besvikelse och eufori i en salig blandning. Förra årets upplaga av FIFA är den bästa som har lämnat EA Sports kontor på många år. Vi fick ett balanserat spel där försvarskompetensen spelade större roll än någonsin vilket gjorde spelet hysteriskt verklighetstroget. Det är ju allmänt känt att grunden till framgång ligger i backlinjen, fråga bara Lars Lagerbäck. Det är med FIFA 16 i närminnet som jag med rejäl optimism ser fram emot vad EA ska hitta på med till hösten. Jag förväntar mig en ännu mer välutvecklad artificiell intelligens där framförallt målvakterna finslipas ytterligare och där enskilda spelares rörelsemoment är extremt trogna sina verkliga förlagor. Jag vill med andra ord att det i princip ska vara omöjligt för en så pass skicklig målvakt som Petr Cech att släppa första stolpen vid ett enkelt kantläge, och att bollen ska smeka Paul Pogbas fötter lika ömt i spelet som i verkligheten när fransmannen briljerar på Juventus Stadium. Mina förväntningar på FIFA 17 är inga andra än att vi ska få se det bästa fotbollsspelet någonsin.
• Andreas förväntningar på Mirror's Edge Catalyst
Nu är vi bara månader ifrån släppet av uppföljaren till enligt mig inte bara 2008-års bästa spel, utan även ett utav de mer innovativa liren genom tiderna. Att jogga runt i förstapersonsperspektiv utan den obligatoriska hagelpipan i skärmens undre kant var både befriande, utmanande och stundvis en aning läbbigt. I uppföljaren vill jag i princip ha mer av allt. Mer vakter, högre hus, farligare hopp och en totalitär regim av ännu större konspiratoriska proportioner. En annan sak som jag hoppas innerligt att de verkligen gör snyggt är den öppna världen, som ska ha ersatt de linjära banorna. Att mer eller mindre själv få tänka ut en flyktväg ur en hårig situation (med möjlighet att stänga av alla dessa röda färger) vore toppen.
En sak som jag dock hoppas inte införlivas är löften om att vapen är borta för gott. För mig (som faktiskt spelat igenom i princip hela första spelet på högsta svårighetsgraden utan att skjuta en endaste fiende) var möjligheten att plocka upp en pistol och avsluta jobbet som alternativ till att antingen ta ner motståndaren kroppsligen, eller smita förbi utan konfrontation - charmen. Du kunde välja och det uppskattar jag. Utvecklaren ger mig alternativ som jag sedan väljer vilket jag vill tillämpa. Om inte vapen finns att tillgå, finns inte valmöjligheten att antingen skjuta, eller avstå.
• Aldins förväntningar på ett nytt Bioshock
Det finns alltid en man, en stad och en fyr. Precis som alltid förväntar jag mig som spelare att, av en till synes oförklarlig anledning, se insidan av den här fyren. Sedan vill jag sätta mig i en hissfarkost som tar mig långt, långt, långt... ner i marken. Förbi jordskorpan, förbi den yttre manteln och förbi den inre manteln. Hela vägen ner till den yttre kärnan, där en ny fantastiskt designad stad har konstruerats av en excentrisk ledare. Jag förväntar mig även att den här ledaren har anammat en ny ideologi som präglar livet i staden. Glöm föråldrade åskådningar som objektivism och chauvinism - i den nya staden förväntar jag mig en ny, o-beprövad filosofi.
Jag vill även se att man kan använda stadens miljö för att påverka den hårt omgjorda spelmekaniken, till exempel genom att skjuta hål i innerväggen för att låta magnetismen (som hålls i schack av ny teknologi) suga åt sig fienderna, alternativt låta het magma sakta bränna dem till döds. Sist men inte minst förväntar jag mig även att uppleva en oerhört tight story som skrynklar ihop min hjärna totalt mot slutet.