Woody Allen har härmed återgått en sväng till den genre han älskar mest, amerikansk film noir. Tuffa killar i rock och hatt, blondiner i glittriga klänningar och onda skurkar på New Yorks bakgator. Som vanligt spelar han själv huvudrollen som den neurotiske CW Briggs, brottsutredare på ett försäkringsbolag. När ett antal avancerade juvelstölder sker så blir han givetvis så tvungen att lösa fallen, utan att veta att han själv är den skyldige. Som hjälp får han Helen Hunt, rappkäftat nyanställd på försäkringsbolaget och samtidigt hemlig älskarinna till ägaren, utmärkt spelad av Dan Aykroyd.
Allen försöker med kroppsspråk verka yngre än vad han är och lyckas för det mesta. Manuset är som vanligt välskrivet och skådespelarna utmärkta. Den stora nackdelen, liksom med Woodys övriga moderna produktion, är att replikerna och humorn allt mer blir mekaniskt. Den där sprudlande improvisationsartade dialogen finns inte mer, det är som om Woody tror att dialogen lever sitt eget liv och automatiskt kommer att fungera? Jag tror det handlar om regin, han kanske helt enkelt låter skådespelarna sköta sig själv för mycket? Klart sevärd, men långt ifrån samma klass some Annie Hall och Radio Days. Men varför är filmen inte utgiven i Widescreen?