De senaste tio åren har det funnits en tydlig tendens att det går upp minst en stor science fiction-film på bio varje år med fokus på skenande teknologi och framtidsperspektiv. Det Femte Elementet, A.I., Minority Report, I Robot är bara några exempel. Eftersom det i regel släpps få filmer i genren så har filmbolagen ett gyllene tillfälle att skaffa sig ett bra utgångsläge då konkurrenssituationen är så pass gynnsam. Därför känns det desto märkligare att ingen av satsningarna ens har varit i närheten av att knuffa ner det obestridliga mästerverket sedan 25 år tillbaka; Blade Runner. 2005-års kandidat i sci-fi-genren är Michael Bays The Island, en ytterst påkostad historia, inte minst marknadsföringsmässigt. Med tanke på alla reklampelare och diverse jippon runt bioreleasen måste reklambudgeten ha motsvarat något obskyrt lands statsskuld. Jag har fortfarande ett ohyggligt fult apelsinfärgat armband med The Island-tryck liggandes hemma som biopersonalen tvingade på mig när jag köpte biljetter.
Jorden år 2050. Efter en global miljökatastrof har de överlevande tvingats bosätta sig i ett högteknologiskt skyddskomplex där alla hoppas att få chansen att flytta till en ö som sägs vara världens sista oförstörda plats. Lincoln Six-Echo (Ewan McGregor) och Jordan Two-Delta (Scarlett Johansson) vill inget hellre än att få förflyttas till ön men kommer istället någonting stort på spåret och blir inblandade i en härva av ljusskygga genetiska experiment som öppnar upp för hisnande frågor om deras egen existens.
The Island tar avstamp i sci fi-genrens förkärlek till en dystopisk människosyn och världen efter den stora katastrofen. Men framförallt är det klassiska teman som vad som händer när artificiella varelser får ett medvetande och mänskligt känsloliv som avhandlas. Regissören Michael Bay (The Rock, Bad Boys) tar tyvärr inte tillfället i akt att leverera något speciellt djupsinnigt scenario. Istället försöker han sno åt sig billiga poäng genom att anspela på karaktärernas kärleksdrift och begränsar McGregors och Johanssons kapacitet genom att låta dem spela vad som mest påminner om två förvuxna vaxdockor i en senarelagd pubertet. Trist, speciellt med tanke på Johansson annars är en utmärkt aktris. Men här blir det med all önskvärd tydlighet uppenbart att actionpackade roller inte passar hennes finstämda skådespel och utseende. Emellanåt lyckas dock Bay komma åt paranoiautlösaren och skildringen av ett futuristiskt men stilrent Los Angeles tyder på en god designkänsla och känns för ovanlighetens skull som en realistisk skildring av hur en storstad kan se ut om drygt 50 år.
Tydliga produktplaceringar är något som ökat lavinartat i filmer de senaste 10 åren och är i en viss typ av filmer så vanligt att man knappt reagerar längre. I The Island dras det hela till sin spets och blir till slut ett irritationsmoment oavsett hur god Ben & Jerry´s glass är. Visst kan man invända att regissören vill förmedla en bild av att det är så framtiden kommer se ut; yta och plast i en överkommersialiserad stadskärna. Men med tanke på hur lite Bay i övrigt brytt sig om att förmedla någon djupare andemening känner det inte som att produktplaceringarna är en del av det berättarmässiga sammanhanget.
Hursomhelst, är man stormförtjust i actiondriven science-fiction är The Island inget man behöver undvika på något sätt och min 5:a ligger oändligt mycket närmare en 6:a än en 4:a på betygsskalan. Dessutom finns det som vanligt en hel del läckra fordonskrascher att vila ögonen på, när det gäller det finns det ingen som slår Michael Bay på fingrarna i första taget.