Det finns en sak som man i rollen som kritiker aldrig får göra. Något som är betydligt värre än att svära (i omgångars omgångar) i kyrkan. Något som kanske bör likställas med att spotta på påven, snarare. Och det har med att ångra redan utdelade betyg att göra. Det skadar din trovärdighet som kritiker (där trovärdighet är någon slags huvudsak, såklart) och känns mer än lovligt oseriöst. Men efter 2684 publicerade spelrecensioner sedan februari 1994, vore det såklart oärligt att inte erkänna att det faktiskt finns en handfull recensioner med tillhörande betyg som jag idag ångrar. Det smidigaste (och smartaste) vore ju såklart att tiga men eftersom jag aldrig varit bra på det, tänkte jag istället berätta lite om betygen jag ångrar och varför. Om hur jag tänkte när jag delade ut dem och hur jag tänker idag.
Det finns bara ett slagsmål som jag håller högre än Tekken 5 genom tiderna och det stavas Street Fighter Alpha 2 Gold. Alla andra fightingspel placerar jag lägre än Namcos hårtslående femma på min personliga topplista. Att jag då delade ut betyget 9/10 vilket enligt Gamereactors betygsnyckel betyder "Fantastiskt" är såklart helt rätt och riktigt och det kan tyckas märkligt att grämas över detta. Orsaken till varför jag ångrar mig har såklart med mästerverks-stämpeln att göra och det faktum att jag givetvis borde ha delat ut vårt allra högsta betyg.
Jag satte betyget efter två veckors extremt flitigt spelande och älskade då Tekken 5 innerligt. Nian kändes hög, och bra. Rättvis. Efter publicerad recension fortsatte dock jag och mina fyra närmaste vänner att spela Tekken 5 dagligen i nästan två år vilket i princip bara hänt med en handfull spel sedan 1984, och just därför och tack vare all den balans, passion, dynamik och polish som Tekken 5 innehöll borde jag absolut ha smaskat till med Gamereactors svårfångade 10:a.
Vilket betyg hade du delat ut till Bloodborne om du hade recenserat det?
(2) Bloodborne Fick 7/10 av mig i betyg.
Länk till min recension
Ni läsare rasade, många av er åtminstone. Detta eftersom jag var "fel" skribent för att recensera Bloodborne och eftersom betyget var lägst - i världen. Och visst, jag var ju "fel" skribent i det här läget, vilket också var meningen. En text från ett annat perspektiv. En recension om ett spel från en person som inte kunde klassas som From-fanboy redan innan recensionsskivan anlände till redaktionsbrevlådan och en annorlunda, lite tvär, vinkel som enligt mig ibland är uppfriskande inom kulturkritiken.
Givetvis strösslades det i kommentarerna med argumentet att vi aldrig skulle låta en Marvel-hatare betygsätta en Marvel-film samt att det var en mycket oseriös och oprofessionell text från vår sida. Något jag aldrig riktigt höll med om även fast jag förstod mångas frustration. Detta eftersom kulturkritik som begrepp (utan att för den skull bli långrandig eller pretentiös, här) är så mycket större än att bara sätta den som älskar ett spel på förhand på jobbet att betygsätta den utvalda produkten. Ibland är det viktigt att vända upp-och-ned på hur man arbetar och tänker, för att på kuppen kunna bjuda på en infallsvinkel som sätter spel som konst- och underhållningsform på prov och som kan ge oss recensenter fortsatta verktyg att dissekera mediet på det sätt som jag anser behövs.
Oh visst, jag var otydligt glömsk och därmed även oärlig i mina åsikter om From Softwares spel. Mycket eftersom jag under åren hunnit ändra mig ett par gånger och till slut knappt visste var jag stod. Först hatade jag Demon Souls. Sen, tack vare Oskar Nyströms evinnerliga tjatande, började jag spela Dark Souls lite mer än vad jag hade trott att jag någonsin skulle och mitt hat för det spelet vändes till någon slags svårdefinierad hatkärlek. Ena dagen ville jag elda upp skivan. Andra dagen försöka igen - även fast jag hade mängder av klagomål på den grundläggande spelmekaniken.
Sen anlände Bloodborne och medan Fredrik och Oliver hade längtat ivrigt och högljutt i månader, var jag mer ljummet inställd till spelet. Vilket bäddade för en annan infallsvinkel, såklart. Och eftersom vi i våra recensionsmallar har möjligheten att dela ut två betyg i form av en första- och andra åsikt - tog vi chansen att "mix it up" en del. Fredrik skrev andra åsikt utifrån sin odödliga kärlek till allt som From Software vid det tillfället rört vid - medan jag inledde min spelsession med klart mer skepsis. Idag ångrar jag att jag inte delade ut betyget 6/10 av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte tycker att Bloodborne underhåller mig särskilt mycket. Det är fyllt av läcker estetik och byggt på ett mycket väl genomarbetat rollspelssystem, men det roar mig icke - trots att jag återvänt ett dussintal gånger efter att Oliver förklarat för mig under flertalet redaktionsmöten att Bloodborne verkligen är världens bästa spel - genom alla tider.
För mig är det mediokert. Även om jag har en svag känsla av att du kommer att vilja stegla mig nu, på ett torg - enligt gammaldags polsk tortyrtradition. Jag älskar den H.P. Lovecraft-dränkta designen, atmosfären och den gotiska illvilja som genomsyrar stämningen. Jag gillar det faktum att jag anfaller innan jag blockerar i Bloodborne vilket är raka motsatsen till hur man "bör" spela Dark Souls-titlarna och det finns så mycket djup i From Softwares Playstation 4-succé. Så många nyanser/lager. Men jag gillar det inte särskilt mycket mer för det. Detta eftersom spelmekaniken är medioker.
Den är inte tillräckligt tight och även om spelsystemet belönar, gör spelkontrollen det ej. Det finns idag ett stort hardcore-värde i att besinningslöst älska Bloodborne och jag beskrver mig själv gärna som "casual" om det nu är vad som krävs för att få utrymme att klanka ned på detta unisont superhyllade spel ännu en gång men det är så det är. Jag önskar att jag hade satt 6/10 istället för 7/10 på Bloodborne av den enkla anledningen att det som underhållningsprodukt helt enkelt inte underhåller mig. Och då spelar det inte jättestor roll att produktionsvärdena är strålande på flera håll (vilket vissa av Gamereactors läsare verkar tro). Det finns dessutom för mycket repetition i Bloodborne för att jag ska kunna känna mig road. Det känns som att jar harvar, och när jag inte upplever spelmekaniken lika belönande, lika tight och lika stilfullt programmerad som i låt säga Ninja Gaiden Black eller God of War III - då är denna typen av repetition lite av ett straff för mig som spelare.
En del av min ånger här handlar dessutom om min usla känsla gällande navigation, och det har ju snudd-på ingenting med Bloodborne att göra utan rör enbart min otillräcklighet som människa. Jag är usel på att hitta, i spel liksom i verkligheten. Innan jag fick Google Maps i min bakficka körde jag ibland (nästan) fel när jag skulle hem till min lägenhet vilket säger det mesta, och i Bloodborne gör den ibland jobbiga bandesignen att jag inte vet var jag ska gå. Till skillnad från några av mina open world-favoriter är den känslan inte rolig, befriande eller njutbar. Den är bara frustrerande. Och därför (också) ångrar jag mitt betyg.
Vilket betyg hade du delat ut till Prey om du hade recenserat det?
(3) Prey Fick 8/10 av mig i betyg.
Länk till min recension
Jag föreställde mig ett haveri till spel. Ett fiaskodränkt evighetsprojekt proppat med gamla ingredienser och misslyckade prioriteringar. Jag fick ett nyskapande actionmästerverk proppat med originalitet, karaktär och atmosfär. Prey var mästerligt varierat både sett till nivådesign, fiendetyper, vapen, upplägg och tempo. Framförallt när det kom till tempo. Prey var snyggt, köttigt, erbjöd en estetik och en stämning som kändes som den perfekta mixen mellan puckomacho-Doom och det högintelligenta Half-Life och jag föll pladask. Som en fura. Kunde inte slita mig (spelade bland annat en hel natt, utan sömn eller matpauser) och delade i slutändan ut ett betyg som (nästan) representerade min kärlek till Human Heads underbara spel. 8/10.
Jag klagade på att det fanns för få utomhusmiljöer under äventyrets gång vilket såhär i efterhand bara känns korkat. Hela grejen var ju att Tommy var djupt insyltad i utomjordiska bestyr inuti ett väldigt välbevakat, flygande rymdfängelse och det borde jag inte ens brytt mig om att gnälla över. Jag klagade också på att det var lite för kort och lät detta motivera min 8:a då resten av texten var fylld med superlativ. Inte heller detta känns som ett vettigt klagomål idag då jag minns hur jag säkert tillbringade 12-14 timmar med min första genomspelning, något som med dagens mått mätt absolut inte är dåligt (eller "kort") för att vara ett actionspel sett ur förstapersonsperspektiv.
Jag borde ha satt 10/10. För Prey är ett av de bästa actionspelen jag någonsin haft nöjet att testa. Jag älskar det idag nästan lika mycket som jag dyrkar Half-Life, Half-Life 2, Quake III Arena och Halo. Och därför ångrar jag detta betyg.