David Ayer är den absolut sämsta riktigt bra filmskaparen jag vet. För även om han skrev Training Day (som står sig som en av de tio bästa filmerna jag sett - någonsin), skrev och regisserade den plågsamt underskattade Street Kings (kungrulle) samt skrivit/regisserat End of Watch, är ju gubben samtidigt så bedrövligt usel att många av hans produktioner direkt äcklar mig. Harsch Times, till exempel. Det är en genuint vidrig film det. Sabotage, Fury och Suicide Squad är om möjligt ännu sämre och dessa produktioner osar fränt av en man vars förmåga att bygga trovärdiga karaktärer och motiverad personregi rimligtvis torde likställas med min egen förmåga som hjärnkirurg, eller dessertmästare (jag kan varken baka en paj eller borra upp ett normal gammalt kranium - alls). Ayer är därmed ojämn, rysligt ojämn. Men när han utannonserade sitt nya projekt, Bright, som beskrevs som en mix mellan Training Day och Sagan om ringen - greps jag av hype-paniken. Jag började helt enkelt hyperventilera.
För det är något visst med det här konceptet som jag bara älskar. Orcher, alver och människor som trängs i en parallell verklighets-variant av södra Los Angeles. Storyn tar sin början hemma hos den nyligen friskförklarade patrullpolisen Daryl Ward som efter att ha tagit ett par bulor i bröstet och därmed legat på sjukan några månader nu återvänder till tjänsten. Hans "nya" partner Nick Jakoby är den första orchen som lyckats ta sig igenom polisutbildningen och förutom det faktum att han är lågintelligent, naiv och urstark är han även utstött och betvivlad av i stort sett varenda kotte inom såväl poliskåren som hans egen ras. Under en utryckning springer Ward & Jakoby på vad som visar sig vara en magisk trollstav som legat gömd i århundraden och erbjuder innehavaren oändlig makt, något som givetvis innebär att en uråldrig form av odödlig ondska sätter efter de båda (omaka) polisgubbarna som svär på att göra sitt yttersta för att säkra staven och föra den till polisstationen. En våldsam och våldsamt oförutsägbar natt av eldstrider, slagsmål, tortyr, sektceremonier, biljakter och explosioner tar sin början och Bright tar oss med genom ett landskap präglat av gängvåld och polisbrutalitet.
Edgerton tillbringade upp till fyra timmar per dag (!) i sminkbåset för att förvandlas till den ljusblå polis-orchen Jakoby.
Bright är skriven av den 32 (!) år unge Max Landis som slog igenom likt en rivningskula genom ett bräckligt englasfönster med manuset till indie-succén Chronicle. I Bright blandar han o ger mellan allt från allvarliga diskussioner om existens och rasism till klart mer utflippade scener dör sotsvart humor varvas med ytterst grafiskt våld, och precis som i fallet Training Day samt End of Watch lyckas Ayer göra något klart märkvärdigt av det hela. Bright har en säreget speciell ton hela filmen igenom som jag har haft ordentliga problem med att värja mig mot. Mytologin i världen som filmen målar upp är väl egentligen inget som vi inte sett förut och Ayer gör väl inga direkta superansatser för att försöka fördjupa sig i den men trots detta lockar den mig med fräsig tematik och ett löfte om en större story, något som enligt Netflix nu är på ingång. Jag älskar världen där orcherna tagit rollen som den lägre medelklassen medan de tjusiga alverna med sina slipade intellekt och spetsiga öron antagit rollen som samhällets glassigaste överklass. Hela dynamiken fungerar alldeles ypperligt och det är för egen del som sagt svårt att inte törsta efter mycket, mycket mer.
Svenska Noomi Rapace spelar den mordiska lönnmrdar-alv-häxan Leilah på ett ytterst tillfredsställande vis.
Will Smith (Ward) gör ett strålande jobb med att blanda sin Men in Black-karaktär med en mer stramt spelad, trött och arg konstapel som inte bara betvivlar sina grundläggande livsval men även tvivlar på sin egen partner och den kår han representerar. Joel Edgerton (Warrior, It Comes at Night) är snudd-på lika övertygande i rollen som den utstötte men samtidigt hedervärt stolte och rakryggade Jakoby. I rollen som den lönnmordiska alv-häxan Leilah ser vi svenska Noomi Rapace som efter Män som hatar kvinnor faktiskt inte gjort en enda trovärdig roll i en enda sevärd film, om jag ska vara helt ärlig. Men här, i Bright, är hon chockerande nog helt suverän. Läskigt elegant och mordiskt kallblodig på samma gång med en njutbar intensitet samt närvaro. Även Edgar Ramírez gör en cool roll som alvernas benhårda superdetektiv som skickas till LAPD för att norpa trollstaven innan "mörkrets herre" lyckas lägga sina sotiga helvetesfingrar på den.
Ayer är ytterst bekväm i polis-världen och har gjort flertalet filmer om korrumperade snutar.
Jag vet (ytterst väl) att Bright verkligen inte har fallit alla i smaken. Jag blev till och med kallad för "smaklös" i min egen nonsensproppade babbelblogg när jag för ett par månader sedan rekommenderade den. men för egen del finns det i stort sett ingenting i vare sig världen i sig eller filmens handling/karaktärer som jag inte gillar och med tanke på att fotot dessutom är bra precis som klippning och ljud, gör det Bright till en av Netflix bästa (exklusiva) produktioner. Se den, och längta efter den kommande uppföljaren.