Filmen:
Vem är egentligen Tommy Wiseau, legenden bakom The Room? Denna besynnerliga dåre med den oidentifierbara accenten? Vem är mannen bakom numera klassiska utbristningar som "You are tearing me apart Lisa" och odödliga repliker som "You're just a chicken. Chip-chip-chip-chip-cheeeep-cheeeep"? The Disaster Artist, som är baserat på en bok skriven av Greg Sestero (oh hai Mark), har inga svar på dessa frågor. Den till synes utomjordiska herren Wiseau förblir ett mysterium i denna ursprungshistoria om mötet mellan Sestero och Wiseau, men de bästa sakerna i världen är ju oftast gåtor och detta är något som framkommer väl i denna historia om hur superkalkonen The Room kom till. Medan filmen tar sig vissa friheter från källmaterialet fungerar det till berättelsens fördel, som här förpackas till fin historia om att skapa sig ett namn i Hollywood.
Wiseau hade tydligen Johnny Depp i åtanke när det kom till castingen av Tommy själv och så blev det ju uppenbarligen inte. Det blev istället regissören James Franco som tog på sig uppgiften att gestalta Tommy och även om jag vanligtvis inte klarar av att se Francos dryga grin på filmduken försvinner Franco helt in i rollen, till den grad att man ofta glömmer bort det är Franco som bär solbrillorna och de påsiga utstyrslarna. Han fångar nämligen Wiseaus sociala inkompetens på ett träffsäkert vis, som ju gör mer än bara imitera den konstiga accenten och lyckas göra filmlegenden till en tragisk, känslig och sympatisk figur som bara vill göra nästa A Streetcar Named Desire. Den orädde, plågade konstnären utforskas i sin passionerade talanglöshet på ett så där härligt Ed Wood-romantiserat vis, där drömmen att göra film är mer värdefullt än att göra en kompetent film.
Wiseau (James Franco) får inte publikreaktionerna han hade hoppats på, men det kanske inte gör så mycket i slutändan
Filmen har gott om fanservice för The Room-fansen därute och även om premissen känns tunt i längden, är filmen skickligt berättad och det är när Disaster Artist blir helt meta, där Tommy regisserar The Room i James Francos regi, som filmen glänser till som mest - sekvenser jag faktiskt hade önskat se mer av. Scenen där exempelvis en helnäck Franco ska filma sexscenen med Lisa-skådisen och kritiserar hennes kropp - till filmteamets stora förtret - är ljuvligt kaotisk och fångar den plågade konstnärens ego i nötskal, som ju mer än gärna ser sin stjärt i kamerafokus och juckar skådespelerskans navel. Även Dave Franco lyser till under dessa scener, som under frustration agerar medlare mellan Wiseau och filmteamet i ett försök att rädda Wiseau från sin egen förödmjukelse. Skådespelarna som spelar Room-skådisarna blir också några av filmens många höjdpunkter och bjuder på flera roliga inblickar "bakom kameran".
The Disaster Artist är helt enkelt en engagerande hyllningsfilm fyllt med hjärta, kändis-cameos och kärlek för den utmanande filmkonsten. Känner man redan till majoriteten av händelserna bakom The Room-inspelningen bjuder filmen inte direkt på några nya upptäckter, men som ett fan får man definitivt en kick av denna finstämda komplement och fungerar även riktigt bra som en introduktion till Wiseaus märkliga värld för nykomlingar som aldrig har bevittnat skräpsuccén. Så gör världen en tjänst och introducera fler människor till legenden Wiseau genom The Disaster Artist, som ju är lite lättare att svälja än själva filmen. Se också till att inte missa Wiseaus mustaschprydda cameo mot slutet av eftertexterna, där han i princip pratar med sig själv när han möter James Francos Wiseau på en fest.
Bilden:
Färgtonen känns lite väl genomgående kylig sett till ljussättning och hudton, men i övrigt har vi att göra med en riktig skarp och slät bild som bjuder på många detaljer som skönhetsfläckar i ansikten och Francos fullmåne. Minsta rörelse känns också flytsam, soliga dagsscener ser frsächa ut och svärtan i mörkare natt/studioscener är fina.
Filmen har bildformatet 2.4:1
Ljudet:
Stöket och stojet från Los Angeles låter ypperligt i bluray-utgåvans DTS HD Master Audio 5.1-spår, där allt från de kända Wiseau-utbrotten och tystare dialoger låter glasklara och tydliga. I synnerhet de skrikiga inspelningsscenerna har djup och den döda tystnaden som uppstår när saker och ting inte går som det ska är härligt mättat och skapar god inlevelse i vardagsrummet.
Extramaterialet:
The Disaster Artist har ett par produktionsinblickar såsom Oh, Hi Mark: Making a Disaster, Directing a Disaster och småskojiga Just a Guy Leaning on a Wall: Getting to Know Tommy, men mest fascinerande är nog kommentarspåret med Franco-bröderna, manusförfattarna, Greg Sestero och självaste Tommy Wiseau - mest för att höra filmmakarnas interaktioner med den egensinniga auteuren.