Även om det skulle vara perfekt med tanke på recensionen kan jag inte påstå att jag är någon större anhängare av Johnny Cash. Visst, låtar som Ring of Fire och hans betydelse för andra musiker är jag så klart bekant med. Och när videon till hans cover av Nine Inch Nails-låten Hurt brukade dyka upp på någon musikkanal som jag inte tänker göra reklam för så väntade jag några minuter med att zappa vidare. Men i övrigt är inte Cash någon som snurrar speciellt frekvent i min skivspelare.
Men Walk the Line är alltså den bejublade filmen om legenden Johnny Cash och hans liv och leverne. Ett liv som liksom hos så många andra rockmusiker kantades av missbruk (läs: I don´t like the drugs but the drugs like me), depression och emotionellt berg-och-dal-baneåkande. Ett annat vanligt inslag brukar även vara kvinnor men på den punkten skilde sig Cash från många av sina kollegor. Hans hjärta tillhörde sångerskan June Carter som efter många om och men gick med på att bli Cashs bättre hälft.
Det här är en film som bär många likheter med Ray; filmen om Ray Charles som kom ut förra året. Det är en klassisk historia om hur en begåvad musiker med svår barndom finner ro i musiken, slår igenom big times, förförs av rocklivets alla myter, förlorar sig själv och sedan likt fågeln Fenix reser sig ur askan och slutligen blir legendarisk. Likheterna med Ray upphör dessvärre inte där. För precis som Ray var så är Walk the line för traditionell för sitt eget bästa. Rent dramaturgiskt och även kameramässigt är det iögonfallande förutsägbart. Innan nästa klipp är det hur enkelt som helst att förutse exakt hur nästkommande scen kommer se ut. Enda gången jag misslyckades med att gissa kommande bildsekvens var filmens slutscen där man som enda gång vågade sig på en lite djärvare frysning av bilden. Walk the line är helt enkelt en film som inte tar några som helst risker med någonting utan är framtagen enbart i syftet att bli en publiksuccé och ro hem några sådana där guldiga gubbar som man visst brukar få på någon stor gala och som heter likadant som många svenska kungar gör. Den avviker aldrig från mittfilen och är aldrig i närheten av att trycka gasen i botten. Så här i fotbolls-VM-tider kan man jämföra den med svenska landslagets Tobias Linderoth; tråkig men effektiv. Lite synd kan jag tycka, framförallt när man sett hur bra till exempel Oliver Stone lyckades med sin The Doors-film som både var intensiv och utmanade publiken, inte minst genom ypperliga bildlösningar och ett mer finessrikt och personligt manus.
Walk the line har förstås även många förtjänster, däribland en finfin rollprestation av Reese Witherspoon som den gladlynta och charmerande sydstatstösen June Carter som inte hade det alltför lätt att tygla sin livskamrats mörka sida. Och då syftar jag inte på hans svarta kläder. Sedan är det naturligtvis hur imponerande som helst att både Phoenix och Witherspoon sjunger alla låtarna själva. Jag bjuder trots allt på en 7:a eftersom det är så pass välgjort, men jag tänker inte vika en tum från att Walk the line är överskattad.
DVD:n kommer i antingen en enkel-disc (vilket är den som jag har här) eller en påkostad 3-disc. På min utgåva medföljer kommentarspår, några inte alltför intressanta borttagna scener och biotrailern. Bilden och framförallt DTS-ljudet lär inte göra någon besviken.