Filmen:
Om det någonsin fanns en Gud, så är den brittiska ön som huvudpersonen Thomas Richardson besöker - en isolerad sektbas som leds av en passionerad profet spelad av Martin Sheen - definitivt en plats som Gud har glömt. Vi befinner oss i början av 1900-talets Storbritannien och den hedniska kulten, som startades av tre fångar och välkomnar alla som vägrar betala skatt till den brittiska kronan, har kidnappat Richardsons syster och ber av någon anledning en lösensumma. Richardson infiltrerar sig in hos denna religiösa befolkning för att leta rätt på henne och tvingas glömma bort allt vad nåd och helighet innebär när han väl förstår vad som försiggår i byns hjärta. Vi sätter nämligen fot i en obehaglig och kuslig värld som ingjuter en härlig dos Wicker Man i denna viktorianska skräckrulle.
Förutom den täta stämningen och det lysande fotot, är musiken och det suggestiva berättandet också värda att nämnas, som i Gareth Evans säkra regi rotar oss djupt i filmvärldens skräckinjagande gudlöshet, meningslöshet och korruption. Det tar egentligen sin lilla tid att nå filmens mer rysliga hemligheter, men jag gillar hur berättelsen tar sig tiden att puttra ilskan och aggressionen hos huvudpersonen och jag gillar att vi lär känna detta sektsamhälle innan galenskaperna väl börjar. Halva filmen är alltså något av en "slow burn" som konstant varslar om att vi ännu inte sett det hemskaste som filmen kan erbjuda och när man väl når den punkten - i en ruggigt klaustrofobisk scen som bara eskalerar - är det svårt att vända blicken.
Tyvärr faller filmen något när den tredje akten väl dundrar igång, där mycket av den noggranna spänningen istället byts ut mot klyschor och slappare berättande. För när vi väl får frågor besvarade om den här öns historia är det som att både luften och mystiken sipprar ur filmen alldeles för tidigt och lämnar lite väl mycket utrymme åt det mindre intressanta maktspelet mellan sektledarna. Visserligen bjuder den sista halvtimmen på mer slafs och blodiga konfrontationer, men det engagerar inte lika mycket som filmens två första tredjedelar och slutspurten känns tyvärr lite för traditionell, för konventionell. Synd såklart, eftersom det finns spännande kamerarbete när det väl vankas The Raid-doftande slagsmål mot slutet och de starka skådespelarinsatserna håller i sig, hela vägen.
Ändå har vi att göra med en gedigen liten filmpärla som lyckas bygga upp en fängslande mytologi och känslovärld, där huvudrollsinnehavaren Dan Stevens storspelar som en plågad f.d. missionär med en svärtad syn på Gud. Apostle är bloddrypande, stilistisk och fylld av oväntade överraskningar och passar perfekt nu i skräckfyllda oktober. Det är också en hänsynslös film om att försöka hitta sin egen nåd och mänsklighet i ett förgiftat samhälle och som lyckas hitta en säregen och solkig originalitet - något som inte kan sägas om dussin-skräckisarna som ofta går att hitta hos Netflix.