Filmen:
"Det kan ju inte bli sämre än Gareth Edwards mördande slöa film från 2014" tänkte jag när King of the Monsters väl fick premiär då man inför uppföljaren utlovade man mer av bristvaran som var monsterslakt, men bevisade istället att det fanns betydligt mer att uppskatta i Edward-versionen än denna uppsvällda filmproduktion. I uppföljaren följer vi en splittrad familj som återförenas när ekoterrorister väcker en forntida ondska till världen. Det är upp till Godzilla att visa var skåpet ska stå, besegra sin ärkefiende - hydran Ghidorah - och inta sin rättmätiga plats som monstrens konung.
Dels är det den vagt postapokalyptiska världen och den högteknologiska organisationen Monarch som inte riktigt övertygar i sin S.H.I.E.L.D.-aktiga estetik. Dels är det att nästan alla slagsmålsscenerna utspelar sig i mörker och rusk, vilket gör den visuella upplevelsen rätt oumbärlig ibland när man vill se gigantiska varelser puckla på varandra. Men mest av allt saknar King of the Monsters själ. Det finns gott om flams och trams i de japanska filmerna, men skönheten med denna långa filmtradition är att de vassare Gojira-rullarna är oerhört underhållande och minnesvärda filmer med sanslöst mycket charm och hjärta. I King of the Monsters sitter man mest med en migrän på grund av den onaturliga dramaturgin och de forcerade intrigerna. Här hade jag hellre sett en historia om hur världsdelar förklara krig mot varandra genom att släppa lös sina monster på varandras storstäder eller något som reflekterar människans monstrositet på ett bättre sätt än denna lövtunna handling.
Problemet är att historien är idiotisk på nästan alla plan, sammansatt av puckad dialog och slentrianmässiga klyschor som bildar en koncentrerad sinnesslöhet genom hela filmens gång. Lite som en slätstruken version av en sämre Michael Bay-film, fast med betydligt mindre personlighet och med minst lika desperat humor. Höjden (eller botten) av humorn kommer när en idiotkaraktär liknar namnet Ghidorah till en könssjukdom, eller när samma idiot spelar upp en slags Youtube-parodi om monsterpök för den amerikanska senaten. Det värsta av allt är att det inte rymmer någon som helst emotionellt engagemang mellan de människodrivna storydelarna. Berättelsen är så tom och familjekaraktärerna är så påklistrade att filmskaparna inte hade behövt låtsas som att det pågick något betydelsefullt rent känslomässigt. Karaktärernas enda funktion är att vara hänförda vittnen som står och gapar av förundran sisådär 200 gånger och fokuset på dessa tråkmånsar haltar filmens tempo mer än något annat.
Den enda scenen som fungerar emotionellt är en sekvens med Dr. Serizawa i ett möte med Godzilla, den enda mänskliga kopplingen vi faktiskt har till det lasersprutande odjuret och är det enda som ens kom i närheten av min kärlek för kungliga kaijun. Jag skulle också ljuga om jag påstod att jag inte ryste av välbehag av några actionsekvenser, som när Mothra äntligen kommer till undsättning. Egentligen har jag ingenting emot en hjärnlös fanservicerulle om det åtminstone fanns lite charm eller lite mänsklighet bakom det hela, men tyvärr bjuder King of the Monsters på ingenting annat än ett filmiskt vakuum av geggiga specialeffekter och plakatkaraktärer. Kanske kan dedikerade fans som kan filtrera bort de korkade elementen få ut något mer av detta, men för denna Gojira-entusiast är King of the Monsters mest en högljudd besvikelse.
Bilden:
Även om jag har några invändningar på filmens något kaotiska visuella stil har jag inte mycket att klaga på rent bildkvalitetsmässigt, som med knivskarp skärpa och nästintill radioaktiva färgsättning fångar massor av detaljer hos både titaner och mänskliga ansiktsuttryck. Filmen har bildformatet 2.4:1
Ljudet:
Ljudmässigt har vi nog att göra med ett av årets mest dynamiska surroundljud, vars Dolby Atmos-spår är direkt öronbedövande mäktig och fyller hela vardagsrummet med explosiv förstörelse och en kreativ ljudmix av klickande, rytande, morrande, trampande och skriande monsterläten.
Extramaterialet:
Bonusmaterialet innehåller flera "making of"-klipp och traditionella inslag som bortklippta scener och trailers, men samtidigt känns många av dessa inslag - i synnerhet monsterintroduktionerna och diskussionerna kring dessa - repetitiva och nästan poänglösa, där regissören mest återberättar scener och vi ser samma filmklipp om och om igen. Det finns också en föreläsning om mänsklighetens monstermytologi, vilket inte riktigt behövdes här. Jag hade önskat mig mer dokumentärer om Godzillas historia och Toho-filmerna som ledde till detta nya haveri, men åtminstone finns det ett dugligt kommentarspår om man vill lyssna på Doughertys nörda loss om Godzilla (trots att O'Shea Jackson Jr. av någon anledning finns med på detta spår).