A Good Day to Die Hard

Filmen:
John McClane har gått från att vara en av Hollywoods i särklass coolaste karaktärer när det handlar om übervåldsam action och klockrena one-liners ("Yippee ki-yay motherfucker!") till att vara en otroligt ledsam figur som springer runt och väser ur sig "I'm on a vacation" cirka sexhundra gånger i den senaste Die Hard-filmen.

Manusförfattaren/Ärkesopan Skip Woods verkar ha fått för sig att det är en minst lika ikonisk replik som ovannämnda Yippiee ki-yay, men det är den förstås inte och det hela blir extra märkligt då McClane inte ens befinner sig på semester under filmens gång. Han är i Moskva för att hämta hem sin son Jack som hamnat i klammer med den ryska rättvisan - det verkar i alla fall så, ända tills pappa McClane hamnar mitt i hetluften när ryska elakingar bestämmer sig för att skapa lite kaos. I samma veva får han reda på att Jack faktiskt jobbar för CIA och att hela grejen med att bli fängslad ingick i hans uppdrag. Det hela leder till en tröttsam resa till eftertexterna där far och son tvingas samarbeta för att ta sig ur Ryssland levande och för att kunna fullfölja Jacks uppdrag.

Förutom att hiva ur sig att han är på semester ungefär var femte minut, så ägnas mycket tid åt att låta gamle John McClane tjafsa med sin son som inte tycker att hans pappa varit tillräckligt närvarande under uppväxten. Deras relation växer såklart i takt med att filmen närmar sig slutet och om det bara hade varit så att vi faktiskt hade brytt oss om karaktärerna, så hade det säkerligen varit ett fint ögonblick när den tjuriga sonen inser att han faktiskt älskar sin pappa. Nu blir det enbart en kraftig lättnad över att slippa höra dessa tjatiga tjafs vid sidan av alla taffliga actionscener som överbefolkar filmen.

Det sprängs mycket i A Good Day to Die Hard. Bilar, hus, helikoptrar. You name it. Allt som överhuvudtaget är möjligt att spränga i luften. Det sprängs också i luften i filmens många actionscener som varken levererar spänning eller ett uns av underhållning. Det är istället skämskudden som åker fram i alla scener utom den inledande biljakten i Moskva som står sig som filmens absoluta höjdpunkt och en orgie i förstörda bilar. I övrigt är det mest bara tråkiga skottlossningar med några krystade one-liners som ska försöka lätta upp stämningen, men då manuset är under all kritik är det förstås inte lätt att göra någonting vettigt åt situationen. Det hjälper inte heller att skurkarna är rysligt tråkiga samt att Bruce Willis går på autopilot och har cirka 0,0 % kemi tillsamman med sin filmson som spelas av Jai Courtney.

Men till skillnad från den fjärde filmen, Live Free or Die Hard som hade en lägre åldersgräns, svär karaktärerna i A Good Day to Die Hard. McClane får till och med säga Motherfucker utan att ett pistolskott avbryter honom mitt i meningen och det är ju kul att man lyssnat på fansen som gick bananas då den fjärde filmen kändes som ett pingstmöte på språkfronten jämfört med de tidigare filmerna. Men svordomar räddar såklart inte den här horribla actionrullen (kanske om man är fem år gammal och tycker "fan" och "jävlar" är det coolaste som finns) från att vara ett redigt bottenskrap.

A Good Day to Die Hard saknar all form av Die Hard-känsla. John McClane beter sig som en superhjälte som inte tar stryk överhuvudtaget, skurkarna är dödstråkiga och den lama avslutningen i Tjernobyl (!) är bara några av orsakerna som gör det oerhört tydligt att det är dags för karaktären John McClane att dö hårt - och aldrig dyka upp på en bioduk igen.

Bilden:
A Good Day to Die Hard kommer inte att blåsa bort dig från stolen med sinnessjuka mängder detaljer och knivskarp skärpa, men den här transfern bjuder på en mycket behaglig filmisk upplevelse med kornigheten som kommer med att få ut materialet på 35 mm-film och det är tydligt vilken visuell framtoning som regissören och fotografen strävat efter. Kanske att skärpan tenderar att kännas lite för mjuk ibland, men färgerna är ljuvliga och svärtan klockren.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 1.85:1.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio 7.1-spåret som inkluderats på den här utgåvan är inget annat än makalöst. Surroundeffekterna har ett enormt tryck i sig och det känns i hela kroppen när actionscenerna drar igång. Explosionerna får rummet att vibrera med en magnifik användning av basen, skottlossningarna susar omkring med perfekt precision genom mixen och när det väl snackas mellan alla eldstrider och explosioner hörs dialogerna alldeles utmärkt. Ett av de bästa ljudspåren på mycket länge.

Extramaterialet:
Här finns ett hyfsat intressant kommentarspår med regissören John Moore som pratar på rätt friskt om skapandet av filmen, ett gäng bortklippta scener samt ett par olika featurettes som behandlar olika delar av produktionen.