A Haunted House

Filmen:
Är det något som Gamereactor-Marre går igång på, utöver youtube-klippet med apan som sniffar sitt finger, så är det fåniga parodier. Ju menlösare och dummare, desto bättre. Fram tills manusförfattaren, producenten och spillevinken Marlon Wayans beyond dunder-korkade "A Haunted House" kom upp på tapeten, vill säga. Denna fadäs är baserad på senaste tidens mediokra found-footage-rysare och med influenser från vad som med största sannolikhet bara var klotter i Wayans anteckningsblock av en fjärtande streckgubbe som röker gräs i en luftballong. Det summerar väll ganska exakt vilken typ av humor som kommer massexploateras under åttio intensiva minuter.

Den ohyggliga mängd underbältet-humor, som uteslutande presenterar sig i form av väderspänningar, man-rapes och obskyra perversioner, är av absolut lägsta klass och blir egentligen aldrig mycket roligare än just en fjärt (om man nu ska dra paralleller till likvärdiga bedrifter). Och då snackar vi inte en sån där bejublad rökare som bemöts med ovationer från lumpare eller motsvarande sammansättningar med jämförbar mognadsgrad. Snarare en tragisk och lite ledsam "magsjuk-och-ensam-på-självaste-julafton-fis" som knappast skulle göra någon lyckligare.

Handlingen i A Haunted House känner vi igen från bland annat The Apparition och Paranormal Activity. Malcom och Kisha ska flytta ihop i sitt drömhus och ganska omgående efter det att flyttlasset är på plats så börjar det spökas, pruttas och sväras i ett rungande tempo. Allt från perverterade medium, obehagliga larminstallatörer och gangster-rappare kopplas in för att råda bukt på den paranormala aktiviteten, men inget tycks hjälpa. Frågan är då om Malcom och Kishas förhållande - eller ens dom själva - kommer att överleva denna prövningen? Inte helt oväntat så bryr sig varken publiken, regissören eller manusförfattaren om svaret. Fokusen ligger oavkortat på att knöka in så mycket oanständig komik i varje scen att publiken tvingas till skratt.

Och i ärlighetens namn så lyckas man emellanåt. Kanske en på tio. Men rätt vad det är så finner man sig själv brista ut i skratt av dumheterna - givetvis tätt följt av den vuxna skammen som påminner om den extremt låga nivån. Som inbiten fantast till genren så smärtat det att medge att A Haunted House placerade sig i facket av dåliga parodier tillsammans med Epic Movie och Breaking Wind - långt från Jane Austen's Mafia, Hot Shots och Den nakna pistolen-filmerna. Men är det någon som skrattar gott så är det Marlon Wayans - på vägen till banken. De låga produktionskostnaderna kontra publikintresset har genererat i lättförtjänta dollars, och en uppföljare har redan annonserats ut.

Bilden:
A Haunted House kommer på en Blu-ray från Scanbox av tillfredställande kvalité. Nog för att filmen i sig driver med det mesta, men found footage-spåret har följts upp på ett adekvat vis (förmodligen för att det är mer eller mindre rippat rakt av), vilket yppar sig i tonvis av skakig handkamera och övervakningsfilmer. Formatet är kanske inte ultimat för Blu-ray då det visuella ögongodiset uteblir. Men skärpan och färgerna är stabila genom hela äventyret och det enda som egentligen besvärar är tillstymmelsen av brus som gör sig påmind i vissa av de mörkare scenerna. Men i det stora hela - en tillfredställande utgåva som visas i formatet 1.85:1.

Ljudet:
Dagens ljudspår presenteras av en välkomponerad DTS-HD 5.1 Master Audio-mix, som förvisso inte är exceptionell på något vis men bjussar på klingande-klar dialog och god dynamik. Det största plusset kommer ur de bakre högtalarna som föredömligt ofta lever ut och skapar en omvälvande ljudbild med off-screen-ljud i form av knarrande dörrar, bankningar och dylika spökljud. Ibland, men allt för sällan, lever mixen ut sin prakt i de sekvenser som avser att skrämma skiten ur publiken. Summa summarum, ett helt okej ljudspår som faktiskt knäpper somliga av marknadens lägre budgeterade skräckfilmer på fingrarna.

Extramaterialet:
Helkasst... En tvåminuters feature som egentligen inte är mycket mer än en utdragen trailer.