A House of Dynamite (Netflix)

Point Break-knarkaren i mig tycker att det är synd att den alltid så begåvade, stilsäkra Kathryn Bigelow på senare år mest hängett sig åt politiska thrillers med militärtema. Hurt Locker, Zero Dark Thirty, Detroit och nu denna apokalyptiska domedagsuppvisning i vad som sker inuti Vita huset om en vilsen kärnvapenmissil utan avsändare intar amerikanskt luftrum.

Premissen här förmodas ligga i tiden. Krig i Mellanöstern, krig i Ukraina, krig i Ryssland, inbördeskrig i Myanmar, krig i Myanmar och en orange diktator som Amerikas president, vars trubbiga retorik ofta bjuder in till ifrågasättande, kritik eller rena hån. I Netflix nya spänningsthriller slås Vita huset av information rörande en anstormande atombomb och under 152 minuter är det bland annat Kapten Olivia Walker (Rebecca Ferguson) samt försvarsminister Reid Baker (Jared Harris) minst sagt stressiga arbete att försöka luska reda på vem som skickat missilen, var den kommer att slå ned, hur motangreppen ser ut och mot vilka USA:s president kommer att tvingas utkräva hämnd, på.

A House of Dynamite är en slags mix mellan kammarspelet ur HBO-klassikern West Wing och paniken ur Bin Ladin-jakten från Zero Dark Thirty, utan att någonsin lyckas fånga upp det intressanta i politiken från den förstnämnda TV-serien eller nerven ur Bigelows hyllade 9/11-drama. Det blir väldigt mycket av ingenting, det här. Väldigt mycket närgångna bilder på stressade ansikten, väldigt många stressade ansikten i diverse videokonferenssamtal som aldrig tycks komma någon vart och domedagsprofetian i sig drar Bigelow ut på så pass hårt att det redan efter 100 minuter börjar kännas tjatigt. Det finns ingen spänning i den här filmen, trist nog, och även om Bigelow är rutinerat stilsäker gällande personregin anser jag inte heller att vare sig Ferguson eller Harris gör särskilt trovärdiga rolltolkningar.

Det finns såklart en mening med att Bigelow samt manusförfattaren Noah Oppenheim (som även skrev Netflix De Niro-serie Zero Day på samma tema) valt att strukturera den här filmen som de har. Där varje karaktärs subjektiva reaktion på den stundande domedagen liksom spelas upp från ruta ett även om resten av filmen gått vidare, men för mig som tittare dödar det inte bara nerv och momentum, det känns lite som en evighetslång Groundhog Day som jag i grund och botten mest bara vill ska ta slut. Det finns dessutom en uppenbar logisk lucka med hela grundpremissen som gör att jag tröttnar redan en halvtimme in. Synopsis som utgörs av frågeställningen: "Vem attackerar oss och vem ska vi slå tillbaka mot, utan att riktigt veta säkert" anspelar såklart delvis på Irak-kriget och CIA:s bristfälliga underrättelseinformation om massförstörelsevapen, men när det står klart att USA:s missilförsvarssystem kan skjuta ned kärnvapenspetsen ur luften och därmed rädda Chicago, uppstår såklart frågan - Om USA nu hämnas och skickar sin egen kärnvapenspets, kan väl bara Kina eller Ryssland göra samma sak, tillbaka - vilket bygger en evighetsloop av ingenting, som för egen del dödar premissens inbyggda nerv.

Det finns bra saker här, dock. Också. Elba är helt okej som USA:s president och det finns gott om tjusiga bilder inifrån Vita huset (eller något som ska se ut som Vita huset). Det är bara ingen särskilt spännande film det här som dessutom, i slutändan, inte har något att säga. Åtminstone inget som är värt att lyssna till.