Den vackra och mycket viljestarka Purslane, Scarlett Johansson, har fastnat i ett nedåtgående liv som white trash i en husvagn i den amerikanska södern. Men vardagen bryts när hennes oduglige pojkvän, en dag för sent, kommer med nyheten om att hennes mor har dött. Purslane beger sig direkt till New Orleans och anländer dagen efter begravningen. I sin mors gamla hus finner hon till sin stora förvåning två alkoholiserade främlingar. Men då dessa två män presenterar sig som moderns vänner, med att avtal om att få bo kvar, bestämmer sig Purslane ändå för att flytta in tillsammans med dom.
Husockupanterna är de två dryckesbröderna Bobby Long och Lawson Pines, den tidigare är en före detta litteraturprofessor som spelas lågmält, övertygande och precist av en hopsjunken och grånad John Travolta. Den senare är en lovande författare som under skoltiden blev professorns assistent. De håller varandra nere i en destruktiv spiral som mest består i att dricka Screwdrivers, citera litteraturklassiker och musicera med andra Lousiana-lodisar. Nu kommer den faderslösa dottern Purslane in i deras liv och rubbar cirklarna. Hennes inträde i tillvaron tvingar dom till att omvärdera sina situationer, men även Purslane själv tvingas in i ett eget sökande.
Trots att detta är en relativt händelselös lågbudgetfilm hinner den aldrig bli tråkig, tvärtom! Med en liten dos av svart humor vinner detta tragiska tvåtimmarsdrama min uppmärksamhet rakt igenom. När karaktärerna brottas med frågor om missbruk, förlust och försoning blir det, tack vare välskriven dialog och från flera håll utmärkt skådespel, inte det minsta långtråkigt.
Miljöerna och människorna porträtteras skickligt med bra foto som tillsammans med en scenografi med stor känsla för detaljer verkar filmen mer påkostad än vad den är. Ihop med den mycket väl valda blues- roots- och americanadoftande musiken skapar detta en stämning som ger en härligt romantiserad och poetisk bild av karaktärerna, staden och dess kultur.
På det hela taget är detta inget annat än en bländande långfilmsdebut, och en film som är en utmärkt representant för det bästa i sin genre! Den är dessutom skönt befriad från amerikanska skriv-det-på-näsan moralkakor och stråkorkester-sentimentalitet. Att A love song for Bobby Long inte når upp till toppbetyget beror på att filmen inte överraskar mig tillräckligt, utan går inom konstens alla ramar. Även ett par små luckor i manuset irriterar, men som helhet håller den ihop mycket väl och jag rekommenderar den varmt.
Extramaterialet innehåller en klassisk "behind the scenes" och kommentatorspår. Här anser jag att man gott kunde ha bifogat en eller två musikvideos med de låtar som faktiskt är skrivna speciellt för filmen av och med Grayson Capps.