Det är lite obehagligt när skådisar som man absolut inte har en seriös bild av plötsligt går och levererar tyngre roller. Som när Jim Carrey smaskade upp Truman Show och Eternal Sunshine. Man vill liksom inte ha sina grundvalar skakade på det sättet. Jag var lite orolig att Angelina Jolie skulle göra en Carrey här i A Mighty Heart. Lyckligtvis uteblev det och Jolie är fortfarande en medelmåtta i min bok medan Carrey är Kung.
A Mighty Heart är förresten en gnutta verklighetsbaserad historia. Det har varit många sådana nu känns det som. The Kingdom, Jakten på lycka, Transformers... Jaja, det kanske inte var så många trots allt. Hur som helst, Jolie spelar den gravida Wall Street Journal-journalisten Mariane vars man blir kidnappad av terrorister i Pakistan där de bägge befinner sig. Ett par helvetiska dygn av ovetskap och falska alarm följer när pakistansk och amerikansk säkerhetstjänst försöker spåra kidnapparna.
Givetvis drar man på det dramatiska anslaget och låter Jolie gå igenom olika stadier; förnekelse, chock, ilska osv. Och något större fel är det inte på hantverket, regissören Michael Winterbottom kallas förvisso för järv på omslaget men speciellt våghalsigt blir det aldrig även om han leker lite med tidsperspektiv. I sportsammanhang brukar man tala om funktionell teknik, det vill säga man har något som inte är jättebra men som ändå fungerar i ett samanhang. Och med det i åtanke kan man kalla A Mighty Heart för en funktionell film, den går helt klart att se som en skildring av en politisk kidnappning och ämnet är givetvis angeläget. Men några större jubel drar den inte hem här i alla fall och Jolies trovärdighet vacklar något även om den inte totalhavererar. Och jag behöver väl inte nämna att 24 Hour Party People är rullen som man ska se om man ska kika på en Winterbottom-produktion.