A Million Ways to Die in the West

Filmen:
Family Guy-skaparen Seth MacFarlane har skrivit, producerat, regisserat och spelar huvudrollen i nya westernkomedin A Million Ways to Die in the West. Huruvida det rör sig om storhetsvansinne eller bara ytterligare ett bevis på att MacFarlane är en av Hollywoods allra största mångsysslare är svårt att sia om, men det blir snabbt plågsamt tydligt att han passar betydligt bättre bakom än framför kameran.

För någon bra skådespelare är MacFarlane definitivt inte. Långt ifrån. Faktum är att hans otroligt bristfälliga skådespeleri och hans tafatta försök att kompensera genom att överdriva sin mimik alldeles för mycket förstör många scener i A Million Ways to Die in the West. Lyckligtvis räddas han delvis av sköna birollsinnehavare i form av Charlize Theron och Liam Neeson som superirländsk cowboyelaking. Men jag är helt säker på att filmen hade mått bättre av att låta någon annan spela huvudrollen. Konceptet är nämligen rätt så kul. En ung fårfarmare som fått sitt hjärta krossat och tappat allt hopp träffar plötsligt en ny kvinna som får honom att känna sig som en bättre människa.

Fast riktigt så seriöst som jag just fick det att låta är det faktiskt inte. Fårfarmaren Albert är en karaktär som hämtad ur nutiden. Babblig, neurotisk och lite som en snuskigare version av Woody Allen. Det är en kraftigt Family Guyifierad romantisk komedi mitt i den vilda västern med mycket sexskämt, slumpmässiga referenser till moderna kulturhändelser/personer, överraskande gästspel från en rad kända personer och en hel del rätt så våldsamma dödsscener som spelar på titelns innebörd. Gapskratten är inte särskilt många, men småfnissen desto fler. MacFarlane lyckas lyfta fram en del roliga funderingar kring livet under denna tidsepok. Bland annat hur livsfarligt det var att gå till doktorn och hur i princip vad som helst kunde ta död på en. Men många gånger faller han in i samma problem som Family Guy ofta har. Att inte veta när det är dags att sluta. En del skämt upprepas extremt många gånger utan att vara underhållande från första början. Sarah Silverman och Giovanni Ribisi som lever i ett mycket märkligt förhållande är ett sådant och det finns många fler. Det blir inte heller bättre av att A Million Ways to Die in the West klockar in på nästan två timmar (och den förlängda versionen är drygt femton minuter längre). Det är på tok för långt.

Rent visuellt är det dock ordentligt tjusigt. MacFarlane fångar upp omgivningarna på ett sätt som andas gamla amerikanska västernfilmer signerade västernikonen John Ford med ljuvliga panoramabilder över de stora vidderna. Det märks att han blivit lite varmare i kläderna sedan hans långfilmsdebut Ted som kom häromåret. Förhoppningsvis slipar han på sitt manusarbete till nästa film (Ted 2) och inser att det oftast är bättre att ta bort scener istället för att behålla precis allting. Det ger ju i regel ett bättre flyt och gör att man som tittare slipper gäspa så förbaskat och snegla på klockan stup i kvarten.

A Million Ways to Die in the West har definitivt sina stunder och lockar fram en hel del skratt, men i slutändan är det inte mycket mer än en axelryckning och en film som glöms bort i samma stund som eftertexterna börjar rulla.

Bilden:
A Million Ways to Die in the West bjuder på en stabil bildkvalitet överlag med bra skärpa och en rätt så stark svärta, medan färgerna känns aningen för dämpade under delar av filmen, vilket gör att ett par ögonblick av greenscreen blir plågsamt uppenbara och känns ytterst ovälkomna i en film som annars levererar bra CGI-effekter.

Bilden har formatet 2.40:1.

Ljudet:
Rätt så anonymt DTS-HD Master Audio 5.1-spår som gör sitt jobb utan att briljera särskilt mycket. Dialogerna är bra uppfångade, surroundeffekterna hyfsat precisa och med bra tryck. Problemet är att musiken känns alldeles för högt mixad och tar över många scener på ett sätt som inte känns riktigt hundra. Överlag bra, men inget märkvärdigt.

Extramaterialet:
Här finns en alternativ öppningsscen samt en alternativ slutscen för den som är intresserad. Annars kan man gotta ner sig lite i bortklippta scener, en kortare featurette eller den stora höjdpunkten bland extramaterialet: kommentarspåret med MacFarlane, två av manusförfattarna samt Charlize Theron som är riktigt underhållande att ta sig igenom.