A Minecraft Movie

Då var det oundvikliga här: Mojangs blockiga dundersuccé har fått Hollywood-behandlingen och blivit en bullrig blockbuster utan vare sig själ eller hjärta. Story finns det inte så mycket att tala om här, men så här ser sammanfattningen ut: en före detta arkadspelsmästare, en fet Minecraft-legend, två föräldralösa syskon och en fastighetsmäklare som extraknäcker som djurskötare korsar sina vägar när de upptäcker en magisk kub som transporterar de till den harmoniska spelvärlden Overworld, vars fridfulla tillvaro hotas av en hämndlysten gris som vill straffa allt som är kreativt genom att skjuta en laser i himlen.

Mer kreativ än så blir inte den officiella Minecraft-filmen, en lika övergödd och som tomklingande familjefilm som framkallar mer migrän än skratt. Det här är ett gapigt äventyr som har skrivits av fem hela manusförfattare, vilket säger en hel del om nivån biotittarna kan förvänta sig. Det måste ha krävt mycket ansträngning för att göra något så hjärndött och humorbefriat som detta, en hyperaktiv historia som blir mer högljudd och mer frånstötande ju mer det pågår. Behövdes verkligen en Minecraft-film? Givetvis inte, men filmskaparna gör sitt yttersta för att rättfärdiga den här filmens existens och försöket är ungefär lika berättigat som filmens många omotiverade slow motion-scener.

Varningssignalerna var där från första början. Jack Black stod för två av förra årets allra sämsta filmer (en av de var en TV-spelsfilm) och visade för länge sedan att han hade förlorat sin magi. Här spelar han mest sitt skäggiga jag (igen) i rollen som Steve och varje dialog som yttras från hans mun känns daterat med ungefär 20 år. Det känns som att han leder något slags eländigt barnprogram mer än att han spelar en karaktär (värst är när han bryter ut i sång), och resten av karaktärerna är inte heller mycket att tala om. En gnällig Jason Momoa, iförd chockrosa skinnpaj, hoppsparkar kantiga zombies och skriker som en liten flicka när han kastas omkring likt en trasdocka. Rena självplågeriet.

Den knappt sentimentala berättelsen om de föräldralösa syskonen är mest bara en ursäkt för att hitta någon slags dramaturgisk klister för att ge illusionen av att filmen har ett hjärta, men äventyret är hopplöst tunt från början till slut. Det finns inte en enda tyst minut i den här filmen, som dessutom är klippt som en enda lång trailer. Bara inledningen, där vi får veta Steves bakgrund, är rena tortyren. Enda gången jag kände något slags lugn under denna filmvistelse var scenen där Jack Black och Jason Momoa skrikandes bildade en manöver kallad "manlig dubbelmacka" och i samma ögonblick föreställde jag mig hur en rostig revolverpipa skulle smaka i munnen. Vilken tröstande känsla.

Om vi ska vara mer allvarliga så tycker jag väl att de visuella påskäggen fungerar för att tilltala Minecraft-fantasterna i publiken och jag tycker att det finns en gnutta charm i filmens inledning (regissören Jared Hess stod också för filmer som Nacho Libre och Napoleon Dynamite), men där slutar det positiva. Minecraft-spelet som sådant är ett otroligt lugnande och metodiskt spel där man skapar sina egna berättelser i sitt eget tempo. Filmversionen däremot är Minecraft på steroider och skulle säkert avskräcka många från att spela Minecraft, i tron om att det är ett gräsligt fult och högljutt terrorspel. Sonic-filmerna lider också av mycket trams, men de filmerna lyckades åtminstone hitta en bra balans mellan spellogik och familjefilmsmys. Till och med den extremt ojämna Five Nights at Freddies-filmen lyckades vara mer originell än det här. Här vill jag mest bara blunda och lägga händerna för mina öron.

Många anklagar den senaste Snövit-filmen för att vara en cynisk och själlös produkt, vilket det ju är, men det vore ärligt talat ett mycket bättre alternativ än denna huvudvärksframkallande barnfilm om nu familjen verkligen måste gå på bio. Barn förtjänar betydligt bättre än så här och det skulle förmodligen bryta mot barnkonventionen att fritera barns hjärnor med detta CGI-geggiga kaos. Hur mycket du än gräver och minerar under filmens blockiga yta kommer du nämligen inte att hitta någonting annat än cinematisk grisföda.