A Quiet Place: Day One

Inte nog med att den unga New York-bon Sammy har drabbats av cancer; nu har storstaden dessutom invaderats av ljudkänsliga monster från yttre rymden! Som grädde på moset tvingas hon också, utöver sin extremt intelligenta katt Frodo, släpa med sig en virrigt aningslös engelsman som varken vet in eller ut. Välkomna till dag ett - då ett av världens mest högljudda städer tystnade för alltid. Målet? Att äta pizza i Harlem innan man slits itu av ljudspanande aliens.

En småudda premiss för en prolog kan tyckas, men tack vare Lupita Nyongos likgiltiga karaktär fungerar handlingen i sin enkelhet. Hennes karaktär Sammy tampades med döden långt innan utomjordingarna landade på jorden; dessa varelser verkar mest vara en oangelägenhet i hennes jakt på nostalgi innan döden, vilket för oss till filmens sanna hjärta som inte slutar slå förrän eftertexterna tar vid: ett blommande vänskapsband som uppstår mitt i det söndertrasade metropolis. Joseph Quinn spelar filmens andra huvudperson, en tafatt yngling som hittar sitt mod genom Sammy och framförallt katten Frodo, som figurerar som en liten ludden skyddsängel mitt i all blodbad. Det är en oväntat söt film

Det är bara synd att den också ska vara så förbaskat förutsägbar, då filmen egentligen inte tar fler risker än de vi redan har sett i tidigare Quiet Place-filmer. Filmen känns som en förlängd version av tvåans häftiga introsekvens, där människorna börjar förstå att de måste knipa käft för att överleva. Här ville jag se mer av människornas dumhet inför ett främmande utomjordiskt hot och vi får lite av den varan, men ganska lite av den. Uppfinningsrikedomen från de förra filmerna känns lite frånvarande här då hela poängen med filmen är att följa några karaktärer under invasionens början. Jag antar att jag hade väntat mig lite mer skräckinjagande kaos denna gång, då New York verkar ha saker och ting under hyfsad kontroll lite väl tidigt in i filmen. Detta, och viss avtagande realism, gör att själva spänningen lider ju längre filmen pågår.

Nåväl. Det är fortfarande en hyfsat spännande och underhållande liten rysare som, likt sina föregångare, bör upplevas på bio. Den må inte upp till sina lysande föregångare, men det är en effektiv liten prolog som levererar mer av den ljudlösa stress som ju är filmseriens framgångsrika grundstomme. Här finns mycket monsteraction för den som tyckte att det inte fanns tillräckligt mycket sådant i förra filmen och här finns mycket ömtålighet för den som söker lite hopp i sina skräckfilmer. Men här finns ganska lite av de kalla kårarna som föregångarna bjöd på.