A Scanner Darkly

Så var det äntligen dags för en recension av filmen som folk målat ut som filmvärldens motsvarighet till Messias innan den ens hade hunnit spelas in. Men visst, med tanke på att Phillip K. Dicks skrivargenialitet gett oss filmer som suveräna Blade Runner, underskattade Minority Report och en hel drös andra mer eller mindre genomtänkta framtidsvisioner så var det kanske på plats med superlativsöverdoser och tiotusen barn på julafton-förväntningar. Jag tänkte att jag skulle damma av mitt klichéförråd och komma med grejer som att Man inte ska ropa hej innan man kommit över bäcken men i Scanner Darkly-fallet är det mer passande med "Man ska inte ropa modern klassiker innan man lämnat datorrummet". Så kör på det sistnämnda.

Man brukar egentligen beskriva handlingen innan man går in på de tekniska detaljerna när man skriver en recension men eftersom A Scanner Darkly så tydligt handlar om och prioriterar yta och visuellt utförande så gör jag det samma. Allt ståhej och förhandshype kommer av animeringstekniken som kallas rotoscopegrafik. Det är förvisso på inget sätt något nytt fenomen, däremot är det fullskaliga användandet av det i en långfilm av detta slaget desto mer sällsynt. Rotoscope innebär att man precis som vanligt spelar in filmen med standardiserad kamera, finessen ligger sedan i att man via gammalt hederligt handtecknande fyller i bilderna; man lägger helt enkelt ett animerat lager över en vanlig spelfilm. Resultatet blir ett stilistiskt serietidningsutseende med detaljerade och animerade karbonkopior av originalskådisarna.

Även om det är fantastiskt snyggt att se på där enbart vetskapen om hur tidskrävande hela processen måste ha varit bidrar till att man sitter och myser framför TV:n är jag personligen inte överdrivet förtjust i att uppleva film på det sättet. Bakgrunden och karaktärerna kan jag ibland uppleva som dåligt "synkroniserade" och känslan blir densamma som när vattensängarna lanserades för en himla massa år sedan och man liksom kände att man flöt ovanpå och inte hade kontakt med madrassen.

Handlingen då? Jo, i ett framtida kontrollsamhälle har övervakningen nåt nya höjder och det är upp till den maskerade frihetskämpen V att slåss för demokratiska ideal. Nejdå, jag fick bara en av mina dagliga V för Vendetta-flashbacks. Men det där med framtid och övervakningsstat stämde och det där med flashbacks också egentligen. Fast flashbacksen är i detta fallet drogrelaterade och är tillsammans med hallucinationer och vanföreställningar resultatet av en drog som kallas för "Subject D". 20% av mänskligheten har blivit beroende av drogen. För att komma till rätta med problemet jobbar regeringsagenten Bob Arctor (Keanu Reeves) för att hindra uppkomsten och spridningen av substansen. Han får därför i uppdrag att infiltrera ett gäng knarklangare bestående av James (Robert Downey Jr.) och Ernie (Woody Harrelson). Men liksom andra agenter blir han själv offer för drogen och paranoia och tvivel kring vem han egentligen jagar låter inte vänta på sig.

Men hade ju hoppats lite att Keanu "Jag har ett lika brett skådespelarregister som en död ishavstorsk" skulle göra sig bättre i animerad form. Så är det dock inte utan det är lika stelopererat som vanligt. Robert Downey gör bra ifrån sig vilket kanske inte är så svårt just denna gången, med tanke på hans egen missbruksbakgrund var det knappast tal om så mycket skådespel. Men den som imponerar mest är faktiskt Winona Ryder, hon är riktigt skön att se på när hon bestämmer sig för att agera istället för att leka mästertjuv i L:A:s modebutiker. Överlag godkända skådespelarinsatser alltså.

Som ni sett redan så landade betyget på en femma. Lite snålt kan tyckas med tanke på vilken visuell och teknisk uppvisning det trots allt är. Men lika mycket som det grafiska imponerar, lika mycket sviker manuset och regin i övrigt. Förutom att den oengagerande storyn enbart känns som en ursäkt för att få leverera den visuella biten så är tempot hopplöst sirapssegt. Man hade självklart hoppats på att den starka ytan skulle bli ännu mer levande genom ett snabbare bildflöde och dynamisk handling men det blir aldrig fallet. Att den absolut bästa tagningen i filmen är den sista bildrutan är inte så lyckat, så vida man inte gjort det till en vana att sitta och snabbspola sig igenom filmer.

Tyvärr förlitar A Scanner Darkly sig för mycket på det grafiska anslaget och är så upptagen med att producera kultiga drogreferenser och leva upp till sitt rykte om animerad art-film att potentialen slarvas bort. Hade jag fått min vilja igenom hade A Scanner Darkly istället styckats upp till kortfilmer i stil med Animatrix. Antingen är det världen som inte är redo för rotoscope-filmer eller så är det Richard Linklater som inte är redo att regissera rotoscope. Jag tippar på det sistnämnda.

DVD-utgåvan har en så där underbart fantastisk färgnyanserad bild (widescreen 1.85:1) som man kan få i animerade filmer där man haft full kontroll över produktionskedjan hela vägen. Dolby-ljudet (inget DTS) bjuder upp bra i kristallklara dialogpartier men är lite blygsamt i surround-effekterna, möjligen självvalt. När det gäller extramaterialet erbjuds det två dokumentärer; One Summer in Austin: The Story of Filming A Scanner Darkly som handlar mer om Phillip K. Dick än om filmen (där han även blir intervjuad) och ett drygt 20 minuter långt inslag om animeringsprocessen. Kommentarspår (med bland annat Phillip K Dicks dotter) och en trailer fick man också plats med.