Abraham Lincoln: Vampire Hunter

Filmen:
I Abraham Lincoln: Vampire Hunter sadlar jänkarnas landsfader om till vampyrdräpare yxmarodör. Filmen är baserad på Seth Grahame-Smiths mash-up-bok med samma namn. Mash-up genren kännetecknas av att ett redan existerande verk introduceras till något nytt - helst i total kontrast. I detta fallet så rör det sig om en Lincoln-biografi som kryddats med en generös portion elaka vampyrer.

Det hela börjar med att pojkspolingen Lincoln blir vittne till mordet på sin egen mor och blir fast besluten om att en dag hämnas hennes öde. När han vuxit till sig och uppnått en dödar-duglig ålder så söker han upp mannen som bragt henne om livet, med avsikt att förpassa vederbörande till skärselden. Det hela tar en oväntad vändning och vendettat mot mama-slayern kulminerar i att en hemlig vampyrallians försöker ta över landet och förslava dess invånare. Tillsammans med sin odöda Miyagi-mentor och en silverpläterad yxa tar Abraham Lincoln nationen under sin beskyddande vinge.

Det var den eminenta filmskaparen Tim Burton och ryss-kazaken Bekmambetov som tillsammans tog initiativet att transformera Grahame-Smiths alster till vita duken. Författaren själv anlitades som manusförfattare, men vem skulle regissera kalaset då? Både Burton och Bekmambetov är ju onekligen suveräna regissörer som dessutom ser extremt regissörsaktiga ut. Burton, som fackmannamässigt avsagt sig sin personliga hygien, och Bekmambetov, som med sin kort-tjocka uppenbarelse och östeuropeiska dialekt gör en fulländad regissörs-approach.

Den här gången drog Wanted-regissören Bekmambetov det längsta strået. Och ganska snart står det klart att Moskvas filmskola lärt ut mer än kamratskap och propagandamaskering. Bekmambetov är sannerligen en fulländad bildkonstnär. Ett snyggt färgfilter som för tankarna till dåtida fotografier har applicerats på filmen och leder publiken i rätt stämning. De surrealistiska actionscenerna har kryddats med ett oortodoxt bildspråk och coola slow motion-effekter, där både fysikens lagar och vampyrernas käkar bryts åt höger och vänster. Varje blodsugare mottager tacksamt sitt kokstryk på ett innovativt vis och det gör Abraham Lincoln: Vampire Hunter till en film med väldigt underhållande actionsekvenser.

Men allt är tyvärr inte guld och gröna skogar trots regissörens solida insats. Bristerna ligger i manuset och grundar sig sannolikt i Grahame-Smiths obotliga kärlek till sitt litterära verk. Allt ska med - inget ska bort, och dessutom komprimeras till en överkomlig filmlängd, som besparar publiken bortdomnade arslen. Resultatet blir att man kastas framåt i filmen och får aldrig en ärlig chans att bearbeta upplevelsen.

Men den största bristen enligt min mening ligger i det faktum att man bannlyst all form av humor från produktionen. Detta resulterar i en gravallvarlig skildring av Lincoln som blodsugarnas baneman, som blir mångfalt svårare att framställa på ett adekvat sätt. Inte ens enastående prestationer från det välcastade skådespelar-ensemblet med Benjamin Walker i spetsen kan råda bot på bristerna i det skenande manuset. Nåväl, slutprodukten blir i alla fall en snygg, underhållande och härligt annorlunda action som förmedlar en lagom dos schysst kvalitets-våld.

Bilden:
Att man gått loss med effektfulla filter som en hipster på ett svårtolkat instagram-stilleben av en retro cola-flaska och en självdöd gråsparv, har satt sina spår i bildkvalitén. Skärpan blir lidande och så även brusreduceringen. Särskilt dom ljusaste partierna lider hårdast av filtrets skoningslösa framfart. Personligen störs jag inte nämnvärt eftersom den genomarbetade färgskalan gör sitt på andra håll, men det blir inte riktigt den Blu-ray-känslan som man förväntar sig i en ny-release.

Det finns dock två scener i filmen som utmärker sig rent visuellt och förtjänar att prisas. Den brinnande bron och fighten på hästarna. Riktigt, riktigt snyggt och häftigt! Värt att kolla BD-utgåvan enbart för dom scenerna. Abraham Lincoln: Vampire Hunter levereras på en AVC-kodad BD50 och upplösningen är 1080p.

Ljudet:
Ljudspåret är lätt det bästa med hela filmen. Med perfekt dynamik får vi ta del av en härlig allround-upplevelse. Allt från diskreta bakgrundsljud till explosiva fighting-scener och regelrätta fältslag med dånande kanoner. Skarpt, varierat, skitsnyggt och dessutom flitigt ur alla kanaler på samma gång. Jag funderar i ärlighetens namn på att köpa mig ett par hyfsade hästar och piska runt dom bara för att jag numer älskar ljudet av deras hovar. Det blir banne mig fullpott för den här DTS 7.1 HD Master Audio-mixen.

Extramaterialet:
Hyfsat extramaterial. En omfattande dokumentär i fyra delar för den som vill fördjupa sig ytterligare i produktionen, samt filmen med kommentarer från författaren Seth Grahame-Smith. Humor är som sagt bannlyst från produktionen så vi har blivit besparade från bloopers. Helt okej och lagom överkomligt material, utan att bli för mycket med andra ord.