Som tidigare nämnt är skräckåret 2026 väldigt generöst. Det räcker inte med att vi bjuds på många intressanta titlar utan det känns även som att någon hörsammat en önskan om mer som sticker ut från mängden. Det har blivit dags att recensera Damian McCharthys senaste film Hokum. Jag har läst en del om den på förhand och många recensenter har nämnt den i positiva ordalag så förväntningar finns. Adam Scott är dessutom en skådespelare som vuxit rejält i mina ögon, inte minst efter Severance.
Så vad handlar filmen med den märkliga titeln om?
Skräckförfattaren Ohm Bauman checkar in på ett avlägset värdshus för att sprida sina föräldrars aska. Här blir han uppslukad av berättelser om en häxa som hemsöker bröllopssviten. Snart börjar han uppleva oroande syner och ett chockerande försvinnande, som tvingar honom in i en mardrömslik konfrontation med de mörkaste hörnen av sitt förflutna.
Vi börjar i rätt ände: Damian McCarthy. Mannen som gett oss Caveat och Oddity, två skräckfilmer som sticker ut men kanske inte riktigt hittat någon större publik. Caveat bjöd på intressanta idéer och fungerade någorlunda men Oddity har jag inte hunnit se. Skräckregissörer som tänker utanför boxen är dock alltid roliga att följa, så McCarthy är ett namn att hålla koll på.
I huvudrollen ser vi som sagt Adam Scott i rollen som Ohm Bauman. Han sköter sig som vanligt riktigt bra. En rising star vars utveckling är rolig att följa. Övriga skådisar levererar också stabila prestationer. Den som sticker ut mest är David Wilmot i rollen som flummiga Jerry, som blir en nyckelkaraktär och vän till Ohm.
Jag gillar, som ni förstår, filmer som vågar och sticker ut. Hokum har på sina ställen beskrivits som något av en ny The Shining. Det i sig betyder inget för mig eftersom jag tillhör minoriteten som anser Kubrick-filmen vara en av världens absolut mest överskattade filmer som varken bjuder på direkt spänning eller någon form av obehag. Men nu ska vi inte gå in djupare i det träsket - vem vet, det kanske kommer en retro review på The Shining en vacker dag. Hokum bygger upp stämningen snyggt. Det är både quirky och småmysigt. De irländska dialekterna och fina och mörka miljöerna gör såklart sitt.
När man är hård i magen och tar i så att ögonen ploppar ut
Mysteriet nystas upp långsamt. Obehaget kommer krypande. Jag tänker inte avslöja något mer om handlingen än det som framgår i beskrivningen. Berättelsen genomsyras av en dov, underfundig humor och man gillar karaktärerna. Däremot tar det ett bra tag innan jag verkligen fastnar, eller intresserar mig, för vart intrigen ska ta vägen. Det är underhållande men jag upplever inte att obehaget kommer igång på allvar. Det är först när Ohm faktiskt blir fast på våningsplanet där den större delen av filmens avslutande akt utspelar sig som det kittlar lite. Det finns ett par scener som är lite nerviga och man ryser till någon gång, men mycket mer än så blir det inte. Däremot tar storyn oväntade vändningar och det oförutsägbara uppskattas såklart.
Men här kommer det tråkiga, för min del: Något skaver. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Hantverket och skådespeleriet sitter som en smäck, men det når liksom inte riktigt hela vägen fram. Det kittlar inte tillräckligt och något i upplösningen känns och lite meh, för att använda sig av ett modernt uttryck. Några av scenerna framåt slutet är dock rätt nerviga och fina, främst när Jerry får tid att skina lite. Det finns således potential och vill man ha en underhållande, småmysig (ursäkta uttrycket) rysare så kanske Hokum är din kopp te.
Hokum släpps digitalt i Sverige i början av augusti. Håll utkik!