Adèle and the Secret of the Mummy

Filmen:
Nu när vi bombarderas av Marvel och DCs superhjältar är det lätt att glömma bort att även vi européer har en serietidningskultur. Främst är det då Frankrike och Belgien som utmärker sig med exempelvis Asterix, Smurfarna och Tintin. Men det finns en till hjälte, eller hjältinna måste jag säga. Äventyraren Adèle har äventyrat sig igenom hela nio seriealbum mellan 1976 och 2007, där de sex första albumen även släpptes i Sverige under titeln Adèles extraordinära äventyr, som faktiskt också är originaltiteln på den här filmen, fast på franska förstås.

Först nu är det dags för Adèle att ta steget till den stora vita duken. Till sin hjälp har hon mästerregissören Luc Besson med titlar som Femte elementet och Leon i meritlistan, inget blåbär precis. Adèle and the Secret of the Mummy drar igång med en rivstart. I det tidiga 1900-talets Frankrike på det naturhistoriska museet i Paris vaknar en 135 miljoner år gammal urtidsfågel till liv och börjar härja i staden. Samtidigt beger sig den tjockhudade journalisten Adèle Blanc-Sec till Egypten för att sno hem en mumie som ska hjälpa till att väcka upp hennes syster från ett koma-liknande tillstånd, med hjälp av den professor som lyckades väcka liv i fågeln. Men dessvärre blir han fängslad och dömd till döden. Svårt läge för Adèle som måste få ut professorn så att han kan väcka liv i läkarmumien.

Adèle and the Secret of the Mummy är en film om Adèle, punkt slut. Den riviga och rappkäftade damen äger filmen från början till slut. Louise Bourgoin övertygar i sin roll som en hurtig mix av Indiana Jones, Lara Croft och Prussiluskan. Adèle and the Secret of the Mummy är ett fartfyllt äventyr utan söliga scener med påtaglig seriealbumskänsla. Karaktärerna är som mejslade ur albumen med överdrivna karaktäristiska drag och beteenden. Filmen kan närmast beskrivas som en blandning av Mumien-filmerna, Natt på museet och Tintin.

Jag gillar filmen. Den lockade fram till en del skratt och rent tekniskt är den fantastiskt välgjord med läckra specialeffekter. Den känns påkostad. Urtidsfågeln som tydligen kallas Pterosaurus är snyggt datoranimerad och det var inte många gånger den kändes konstgjord. Adèle and the Secret of the Mummy är en perfekt söndagsfilm.

Bilden:
Bilden i Adèle and the Secret of the Mummy håller hög klass. Den småtrevliga söndagsmatinén är en skarp och högupplöst upplevelse med fint djup i bilden. Färgpaletten lutar åt det återhållsamma hållet med nedtonade färger vilket passar in i filmen. Svärtan är riktigt bra. Jag kan inte heller se något smuts eller annat otyg. Adèle and the Secret of the Mummy är en trevlig bekantskap på Blu-ray även rent visuellt. Filmen levereras på en BD50 med AVC-kodec och formatet är 2,35:1.

Ljudet:
På ljudsidan är det inte fullt lika bra. DTS-HD Master Audio-mixen låter lite platt och tråkig. Ljudet är centrerat kring de främre högtalarna men dialogen är tydlig och klar. Surroundhögtalarna nyttjas sparsamt men några övergångar är rätt härliga faktiskt. Basen gör inte mycket väsen av sig. Den får mest stå där och vila.

Extramaterialet:
Inget extramaterial.