Air

Det går trögt för skoförsäljarna Nike när Air tar sin början: Marknadsteamet kämpar i motvind med sin ljumma joggingkedja medan konkurrenter som Adidas och Converse håvar in stora basketnamn och stora basketstålar. Skoförsäljaren och basketgurun Sonny Vaccaro (spelad av Matt Damon) nöjer sig dock inte med mediokritet - han vill rekrytera självaste Michael Jordan till Nike-familjen och satsa hela budgeten på den unga men ack så lovande stjärnan. Oddsen för att den då 18-åriga Jordan vill skriva på något kontrakt med det dalande skoföretaget är dock låga och Vaccaro tvingas tänka utanför boxen för att hitta det där lilla extra som konkurrenterna saknar. Vad det nu än kan vara.

Ben Afflecks återkomst till registolen börjar med en nostalgisk tillbakablick till det glada och färgstarka 80-talet för att sätta tonen i Nike:s gråa och omotiverade kontorslandskap. Jason Batemans marknadschef, Ben Afflecks VD, Chris Tuckers imageförvaltare och Matt Damons plufsige basketgeni har till synes helt olika visioner för Nike:s framtid, men alla befinner sig i samma vägkorsning: är det värt att satsa stort och riskera stora förluster eller ska man fortsätta spela det säkert och hålla sig flytande? Vi som växte upp med Michael Jordans framgångshistoria känner såklart redan till sanningen, men Air kretsar överraskande nog inte på Jordan i sig; den lägger snarare ett sylvasst fokus på personerna som snabbt glöms bort när framgångssagor skrivs in i historieboken, det är en film som handlar om det svettiga bakom-kulisserna-arbetet och det är stundtals nagelbitande att se hur dealen med Jordan blev till.

Air är en sportfilm som egentligen inte fokuserar så mycket på själva sporten i sig, men som ändå besitter den där glödande kämparandan och för, i det avseendet, tankarna till Moneyball; man behöver alltså inte gilla basket för att tycka om Air. Man har tryckt ner lite Jerry McGuire i smeten också sett till filmens energi. Manuset må inte vara fullt lika vass som Moneyball, då mycket av den klassiskt övertydliga dialogen från denna sortens filmer känns igen och den där Hollywoodska sentimentaliteten finns definitivt där - men dynamiken mellan karaktärerna, den skickligt uppbyggda spänningen och det strålande berättartempot gör Air till en tajt och rasande underhållande historia om Nike:s revolutionerande reklamkampanj som fångar tittaren från första till sista bildrutan. Framför allt gillar jag hur retorikens konst spelar en gigantisk men tyst roll i den riskabla värvningen av basketstjärnan. Det är mänskligt och optimistiskt - även om filmen faktiskt hade kunnat ha lite mer bett.

I det stora hela är Air en lika varm som peppande biopic om att lita på magkänslan när det ser som mörkast ut. Det kan inte vara lätt att göra en spännande film om skoförsäljning, för det är väldigt svårt att inte heja på medelåldersgubbarnas kamp att ro hem Jordan-affären. Nu när Affleck har hängt upp Bat-manteln borde han hålla sig till den här sortens filmer betydligt mer i fortsättningen.