Alexander

Efter att ha gett filmiskt liv till diverse politiska storheter känns det inte ett dugg märkligt att Oliver Stone slutligen gav sig på Alexander den Store. Krigsherren som levde under 300-talet före Kristus mäktade inte bara med att bygga upp ett enormt imperium under sin livstid utan hade även ett mytomspunnet privatliv som gäckat historiker i århundraden. Således fanns det gott om stoff att göra en späckad och intensiv film av för den som vågade sig på mastodontuppdraget. Den annars så träffsäkra Stone spänner regibågen besinningslöst men är inte i närheten av att träffa rätt på något plan. Varken filmens högtravande dramascener eller de hafsiga stridsbataljerna skänker något lystmäte av den sorten som man är van vid från Stones tidigare filmer. Inte ens krigsscenerna med skenande elefanter som det på förhand var så mycket prat om blev någon hit. Såvida man inte räknar förmågan att göra folk åksjuka med skakig kameraföring som en bedrift.

När så Colin Farrell i blonderad kalufs och Angelina Jolie med konstlad brytning (det enda rimliga förklaringen måste vara att hon förväxlade sin roll och trodde hon var en rysk agent i en Bond-film) gör sina sämsta insatser någonsin fullbordas en tre timmar lång antydan till fiasko. Alexander är filmen som Oliver Stone bör vidta alla tänkbara åtgärder för att få bort-räknat från sitt CV.

Hade bara Oliver Stone undvikit att ha så höga pretentioner hade han kunnat komma undan med att ha gjort en medelmåttig historisk skildring. Men när han envisas med att göra anspråk på att förmedla något oerhört viktigt och få in vartenda känsloregister i varenda bildruta blir resultatet snudd på oförlåtligt för en man av hans kaliber. Vad han egentligen vill med filmen och med sina karaktärer är så höljt i dunkel att inte någon privatdetektiv på denna jorden skulle ha en chans att lista ut det. Vad debaclet egentligen beror på är svårt att säga, att det på ytan är en hyfsad snygg film råder det ingen tvekan om. Kanske drabbades Stone av samma åkomma som filmens huvudperson själv gjorde; det vill säga övermod.

Med tanke på att jag även uttryckte mig tämligen kritiskt om Troja inser jag risken med att bli kallad för tråkmåns och inte förstå charmen med den här historiska vågen som har sköljt över Hollywood de senaste åren. Men både Troja och Alexander är betydligt mer uppblåsta än storslagna och det skulle inte förvåna mig ett dugg om Ridley Scotts kommande mastodont-film Kingdom of Heaven följer samma väg. Bara titeln för tankarna till episka krigsutrop och trånande kärlekshistorier. Och någonstans där är det Oliver Stones misslyckande blir som mest tydligt. För Alexander är hur man än vrider och vänder på det inte mer episk är min senaste frukost.