Alice i Underlandet

Filmen:
Jag har alltid hävdat att det bankar ett Disney-hjärta någonstans där långt under mörkerregissören Tim Burtons galenskaper och gotiska sinne. Och nu är det äntligen dags att bekänna färg när han tar sig an en av vår tids mest återskapade och referenstunga litterära verk som bitterljuvt nog är författad av en annan halvgalning och visionär; Lewis Carroll. Ett genuint mästerverk när två visuella genier strålar samman eller för mycket av det goda och filmiskt magplask?

Stjärnskottet Mia Wasikowska spelar Alice som i det viktorianska England är på väg att bli bortgift med en snobbig och synnerligen oattraktiv ung man som skulle kunna få vem som helst att leva i celibat. Hon är alltså betydligt äldre än vad vi har vant oss vid från boken och filmerna. Ett ganska smart drag av Burton, på det sättet slipper vi en störig barnskådis. Resten av förloppet känner vi till, Alice trillar ner i ett kaninhål och hamnar i det märkliga Underlandet där ingenting är som det är och allt är som inget, för att använda Kålmaskens retorik.

Burton har hämtat storymaterial både från Alice i Underlandet och från Alice i Spegellandet i en salig blandning. Och inte helt ovanligt när det gäller Burton så är det storyn som sviktar på bekostnad av det visuella. Tempomässigt blir det segt under filmens andra timme när det hela hemfaller åt en klassisk Narnia/Sagan om ringen-konstellation med två stridande sidor utan någon vidare finess och substans. Det känns stundtals underarbetat och som om att vissa element i berättandet borde ha haft mer flyt och mer tyngd för att kunna bära helheten. Sidospåren känns lite träiga och mer som en ursäkt för att få briljera på det visuella planet. Och make no mistake, det gör verkligen filmen. Det är färger in absurdum och varje del av Underlandet verkar sjuda av liv och karaktär. Underlandet har aldrig varit så tilltalande och egentligen hade vi väl inte förväntat oss något annat av Burton.

När det kommer till skådespelet så är det i mångt och mycket en enmansshow av Burtons vapendragare Johnny Depp. Det har konstaterats innan och kan gott konstaterats igen; han är en förbannat bra skådis med en närmast självlysande karisma. Bara hans voice over i trailern gav mig rysningar. Sedan är det så klart ett kopiöst överspel och stundtals lite slentrianmässiga poser han bjuder på. När Burton film efter film väljer att casta sin livskamrat Helena Bonham Carter och gode vän Johnny Depp i huvudrollerna så ligger det i sakens natur att det blir lite förutsägbart och att han medvetet ger deras rollkaraktärer mer plats i storyn än vad annars hade varit brukligt. Här tycker jag att det märks mer än vanligt, till filmens nackdel.

Summa kardemumma blir att här har vi ett tjusigt sagoäventyr som triumferar på det visuella planet. Barn kommer att älska filmen, lite äldre barn vill säga då den är lite för hemsk för de allra yngsta. Själv är jag en aning besviken, det blev inte det mästerverk jag hade hoppats på och som det fanns förutsättning för att få. Det blev en underhållande och smågalen film där Burton aldrig tog riktigt de risker eller hade den omsorg om det narrativa som hade behövt. Och någonstans är det väl så att om det är något som ska fungera i en saga så är det väl berättandet? En svag 7:a.

Bilden:
Som vanligt har man all anledning att ha höga förväntningar på bluray-utgåvan, Disney gör en ytterst sällan besviken på den punkten. Och absolut, bilden (1.78:1, MPEG-4) är fantastisk. Färgerna fullkomligt vibrerar och håller på att trilla ut från skärpen. Detaljerna och skärpan är kristallklara och filmen har ett härligt djup och mångdimensionella toner fastän den inte är i 3D. Vissa scener, som när en vattendroppe faller, får man nästan nypa sig för att tro att det är sant. Det är snubblande nära full pott i betyget om det inte vore för att vissa cgi-effekter fortfarande inte ser helt naturliga ut i vissa sekvenser under vissa scener. Men en otroligt fin bild som kommer slå 95% av alla andra utgåvor i år.

Ljudet:

Danny Elfmans soundtrack, blåsten som river i grönskan, Jabberwockyns ursinne...Allting levereras med en klinisk och balanserad precision som gränsar till absolut perfektion. Surroundeffekterna får filmen att komma till liv och det känns som om att man är där i Underlandet bredvid Alice. Actionsekvenserna kommer utmana ditt hemmabiosystem och se vad det verkligen går för och räkna med att grannarna kommer att klaga. Mäktigt och balanserat på samma gång av 5.1 DTS-HD audio-ljudspåret.

Extramaterialet:
Den galne hattmakaren får en egen minidokumentär där man bland annat får se lite ritsketcher som Burton och Depp gjorde under utvecklandet. Intressant av den anledningen att Hattmakaren faktiskt är filmens behållning. Ett informativt inslag om effektarbetet är säkert godbiten för många och visst är det fantastiskt vad man kan åstadkomma. Det tredje bonusmaterialet på utgåvan är en featurette om Alice själv. Därmed har den svenska utgåvan blivit lite bestulen jämfört med den amerikanska utgåvan när det gäller extramaterial.