Alien: Romulus

Xenomorphen är, som vi alla filmfantaster vet, den perfekta organismen. På film, åtminstone. Konceptmässigt finns det inget som är kusligare än att jagas av ett penisformat odjur från de djupaste av H. R. Gigers konstnärliga avgrunder. Ändå har det ikoniska monstret haft en allt än perfekt franchise. Resurrection förblir än idag en stor besvikelse och Alien-pappan Ridley Scott tappade snabbt bort den röda tråden med sina ambitiösa, men vilsna prologfilmer om människans ursprung. Det behövdes en ny injektion, mer svart rymdgegga i filmseriens ådror: skräcktalangen Fede Alvarez blev svaret. Resultatet?

Jag kan börja med att säga att Romulus börjar mycket lovande. Den hopplösa tonen i vad som verkar vara en enda stor gruvplanet som ägs av Wayland-Yutani känns härligt dystopiskt. Föräldrar dör dagligen i gruvorna och kvar lämnas deras framtidslösa avkommor, födda för förslavas i storföretagets vagga-till-graven-policy. Protagonisten Rain och hennes barnslige android Andy drömmer om smekande sol på deras kinder, bortom Waylands strypgrepp om kolonisterna, och det finns väldigt lite tvivel när hon får chansen att ta sig från det helvetiska gruvsamhället för all framtid. Eftersom filmen heter som den gör vet vi dock att det hela snart är på väg när våra unga filmhjältar når en till synes övergiven rymdstation.

Medan karaktärerna inte direkt är mest minnesvärda figurerna i denna följetong tycker jag att Alvarez definitivt förstod hemläxan sett till filmens ton och utseende. Droppande äckelpäckel, övertygande praktiska effekter, den felfria retroestetiken, de tydliga Alien: Isolation-vibbarna; det finns mycket som fungerar i Romulus. För herrejävlar, vilken snygg film det här är. Jag njöt i stora drag av de svepande bilderna av den skoningslösa tomma rymden och den svettframkallande klaustrofobin som de ljusdämpade korridorerna framkallade. Alvarez lyckas dessutom binda samman Prometheus och de klassiska Alien-rullarna i en härligt slafsig hybridvärld full av vidriga överraskningar.

Det blir dock tydligt att det inte finns så mycket nerv under huven på Alvarez rymdskepp. När det fräsande filmmonstret väl gör sin entré går det hela snart utför, snarare än att fortsätta bygga den täta stämningen från filmens första akt. Jag får ursäkta liknelsen, men Alvarez blir kommer i byxan lite väl snabbt när han väl tar fram alla sina monsterdockor från sin leksakslåda. Den krypande, isande skräcken av att ha en mardrömsvarelse hack i hälarna uteblir halvvägs och det blir tydligt att Alvarez inte hade så mycket mer att berätta. Hjärtklappningen som infann sig i filmens början avtar snabbt - tråkigt nog. Filmens twister handlar inte så mycket om välbehövliga vändningar i den magra storyn, utan mer om nya vidriga sätt att äckla publiken. Det är inte fel i sig, men det hade kunnat vara mycket mer än bara än en dreglande fanservice-macka.

Det märks ett flertal att regissören älskar Alien-filmerna och Romulus är ett kärleksbrev till Alien på flera positiva sätt, men det är nästan imponerande hur lite xenomorphen kommer till sin fulla rätt när manuset börjar ta lite väl tramsiga utvägar mot filmens senare akter. Mot andra halva hamnar filmen i ett gränsland mellan det eggande kreativa och tramsigt fantasilösa - särskilt när filmen sedan börjar spotta ur sig referenser från föregående filmer. Att dra i nostalgisträngarna så här sent in i franchisen känns mest klent.

Ändå kan jag inte påstå att jag hade en endaste tråkig sekund med Romulus. Alien-fans kommer förmodligen ha mycket att hämta här, även om det sällan blir läbbigt. Romulus må vara våldsamt snygg och underhållande, men jag saknar verkligen den där kosmiska psykosexuella terrorn som filmserien lyckades väcka för 45 år sedan...